Pater Ingmar Svanteson

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han vänder på frågan och riktar den till lärjungarna: ”Har ni ännu ingen tro?”

”Ge inte upp er frimodighet.” Hebreerbrevet påminner sina läsare om hur det var ”förr”, när de nyss ha­de blivit ”upplysta”. Författaren syftar på dopet, som kallades ”upplys­ning”. Dopet sker i tro, som ger kunskap och insikt. I början kunde de utstå mycket, men de hade sin glädje i det. Nu har tiden gått. Trons första entusiastiska skede är över. De glömmer och fångas lättare av trög­het och upp­givenhet.

”Ge akt på det ni hör”, säger Jesus. Det är också vad Hebreerbreet uppmanar till. Brevet har för­kunnat om den store översteprästen som genom sitt offer har öppnat en levan­de väg in i det allraheligaste. Hans bildspråk är omtumlande. Templets ”förhänge” in till det allraheli­gaste, ofta kallat ”förlåt”, brast itu när Jesus dog på korset. ”För­hänget” är en bild för Kristi ”brustna” kropp. Denna kropp har ”invigt en ny och levande väg åt oss”, så att ”vi frimodigt kan gå in i helgedo­men”.

”En gång för alla.” Kristus behövde inte ”offra sig många gånger”, utan ”en gång för alla”. Det är detta enda offer som görs närvarande i varje eukaristi. ”Kristi offer och mässoffret är ett endaoffer” (katekesen). Att människan måste ”upprepa” mässans offer beror på att hon är en tidsbunden varelse. Hon är ”på väg”. Hon märker det när hon glömmer eller när hon saknar uthållighet.

Idag går Guds ord i uppfyllelse. För sex år sedan instiftade vår påve Franciskus denna söndag som ”Guds ords söndag”. I år passar det särskilt bra, eftersom dagens läsningar berättar om två predik­ningar. Den första hölls av prästen Esra ungefär 550 år före Kristus. Den andra av Jesus i sin hemstad Nasaret. Esra hade återkommit från fången­ska­pen i Ba­bylon för att åter bygga upp Jerusalem. Predikstolen var en hög trä­ställning ute i det fria. Där läste han ur Mose lagbok. När han öppna­de bokrullen stod fol­ket upp, som vi gjorde nyss när vi lyssnade till evangeliet. Folket ropade: ”Amen, Amen”. Som när försam­lingen nyss svarade: ”Lovad vare du, Kristus”.

Ljuset på Damaskusvägen förvandlade Paulus. Han blända­des, men fick tillbaka synen och därmed förmågan att se hela tillva­ron i det ljus som bländat honom. ”I ditt ljus ser vi ljus.” Det ljus han såg lyser fram i hans lära och i hans livs­öde. Hans undervisning är hisnande och fylld av paradoxer, inte alltid lätt­begriplig. Han kan inte dölja sin vältalighet, men man hör att den är av an­nat slag än den man lär sig i retoriken: bländande, ibland bitan­de, men också ömsint och varmt mänsklig.

Mera adekvata texter i böneveckan för enheten kunde vi inte få. I den första läsningen citeras profeten Jeremia om det nya för­bun­­det, där ingen längre behöver korrigera sin bror och säga: ”Lär känna Her­ren. Alla skall veta vem jag är”. Profeten ser slutmålet i Guds rike. Det är ett stycke dit, också i Katolska kyrkan. Ändå finns en grund och en startpunkt för enheten, dopet. Samma Guds lag, kärleken, är genom Anden inristad i alla döptas hjärtan.

Tron förenar det som för oss framstår som motsatser. Hebreerbrevet berättar om honom som delat våra mänskliga vill­kor, plågad av lidande, ”fres­tad i allt”, en som ”kän­ner med oss i våra svagheter”. Samtidigtär han ”helig, oskyldig, obefläckad, skild från syndare, upphöjd över himlarna”. Han är både nära den mänskliga svag-heten och än­då mäktig.

Hebreerbrevet säger om vår Herre: ”Du är för evigt präst.” I dagens avsnitt tar författaren hjälp av en gåtfull gestalt i Gamla Testamentet som Abraham mötte vid ett tillfälle, Mel­kisedek. Han var ”kung i Salem och präst åt Gud”. Åt denne Melkisedek ger Ab­­ra­ham tionde och tar emot hans välsignelse.

Hebreerbrevet är skrivet till dem som är på väg att förlora hop­pet. De får en ”stark uppmuntran”. De påminns om Guds löfte till Ab­ra­ham. Löftet förstärks dessutom av en ed. Genom ”två orubb­­li­ga utfästelser” ville han visa hur fast hans löfte till Abraham var, att han verkligen ville välsigna honom och göra hans ätt talrik. De resignerade tankarna kan hota och skrämma, men egen­t­ligen saknar de kraft.