Predikan 1 januari 2025, Guds Moder Marias högtid

4 Mos 6: 22-27; Ps 67; Gal 4: 4-7; Luk 2: 16-21

Ett välsignat nytt år

Gott Nytt År önskar vi varandra. Alla har en känsla av att det behövs. Även en sekulär kultur har en längtan och ett hopp om en bättre framtid. Men vad är bättre tider? Vad vill vi med denna önskan?

Ett årsskifte påminner om att tiden inte är en fritt framflytande ström av tid. I ska­pel­seberättelsen läser vi att Gud genom solen och må­nen har skilt dagen från natten för att utmärka högtider, dagar och år. Det finns en tanke med ti­den, en god tanke. Kristen tro är inte allmänt optimistisk, den räknar sna­­rare med allt svårare tider, men den ger ett hopp. Det av påven Franciskus utropade jubelåret är ställt under hoppets tecken. Dagens liturgi leder stegvis fram mot detta hopp.

I första läsningen hörde vi hur Gud uppmanade Aron och hans prästerliga söner att välsigna Israels barn. Prästens välsignelse var ett tecken på och förmed­la­de Guds beskydd och omsorg. Ibland tog den sig mycket kon­kreta uttryck i får och kameler, god skörd, många barn, hälsa, långt liv och seger över fienderna. Men det fanns en djupa­re innebörd i välsignel­sen. Välsignelsebönen bad till slut att Herren själv skulle vända sitt ansikte till den som väl­sig­­nas. ”Må Herren låta sitt ansikte lysa över dig. Må Herren vända sitt ansikte till dig och ge dig frid”.

Vi känner det mänskliga behovet av att bli sedd, att bli sedd av någon med en pålit­lig kärlek. För ett barn lägger det grunden till förtröstan och trygghet. Men det går än­nu djupare. Människans djupaste behov är att få se och själv bli sedd av Gud. Det är människans slutliga hopp. Men något har gjort människan blind. Hon vill se Gud, men kan det inte, om inte blindheten botas. Därför nöjer sig de fles­ta med jordiska och synliga ting. Människan säljer sin djupaste önskan och värdighet. Hon fyller sin tid med tomma och få­fängliga ting. Hon söker det skapade på bekostnad av Skaparen. Konsekvensen är bister men rättvis. Den som sår förgängelse skall skörda för­gängelse.

I andra läsningen väcks ett hopp. Aposteln talar om tiden. ”När tiden var inne sän­de Gud sin son, född av en kvinna.” Det barn som föds är, enligt kristen tro, ”ut­strålning­en av Guds härlighet och en avglans av hans väsen”.

Nyårsdagen i katolska kyrkan är inte bara en Kristusdag, den är också en Ma­ria-dag. Då blir det tydligare att Kristus har blivit verklig män­­­niska. Han återspeglar ock-så sin moders drag. Hon för­medlade till honom hans mänskliga gestalt och särdrag. Så viktig är Marias roll. I hennes sköte förenas him­mel och jord. Hon är jorden som fuktas av den himmelska daggen. Med både kropp och själ bejakade hon sin kallelse att bli Moder. Kristus kom inte ”fix och färdig” till jorden. Maria upplät inte bara ett rum åt So­nen. Gud föddes genom henne till vår värld. Gud ville helt och fullt anta vår mäns­k­liga natur. På konciliet i Efe­sos år 431 bejakar kyrkan den djärva benämningen Gudaföderska för Maria. Det är ytterst ett försvar för människo­blivandets verk­lig­het, för julens mysterium. Det kyrkan säger om Maria är en konsekvens av hennes tro på Kristus. Gud har genom henne skänkt oss sin Son. Därmed har Gud vänt sitt ansikte till oss och välsignat oss. Vår Frälsare har en mor.

Att Gud föds som ett människobarn ger människan hopp. Hon kan födas på nytt och bli Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Jesus, Guds Son, blir vår broder, och därmed får vi kalla hans Fader för vår Fader. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons an­de in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!”  Det betyder också att vi får räkna hans mor som vår moder.

Genom dopet blir vi lemmar i Kristi kropp, den kropp som Maria burit, fött, vårdat och fostrat. Maria fortsätter denna uppgift, men nu vårdar hon sig om Kristi mystiska kropp, som är hans kyrka. Hon är hela kyrkans moder. – Lika lite som vi skall låta en dag gå utan att be Fader vår, lika lite skall en dag gå utan att ha bett: Var hälsad Maria.

I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”.Kan det finnas någon bättre nyårsönskan för varandra och för oss själva?

Maria blir både vårt föredöme och vår hjälpare. Hon är den främsta bland alla lär­jungar. Hennes uppgift tog henne själv helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i an­språk. Hon lyssnade och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Maria lyss­­nar och följer sin son ända till korset. Hon går ödmjukhe­tens väg. Finns det nå­gon bättre väg för det nya året? ”Maria är hoppets kvinna”, säger Benedikt XVI, vår förre påve. ”Män och kvinnor har i alla tider tagit sin tillflykt till hennes moderliga omsorg och jungfruliga renhet.”

Därför är Maria kyrkans starkaste vapen i kam­pen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, men det rym­mer en kraft som ger hopp och som avgö­r mänsklighe­tens framtid. Den ödmjuka tjänarinnan visar vägen till männi­skans sanna upp­höjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är det starkaste värnet mot allt som hotar att förnedra, förgifta och förgöra människan, an­tingen det sker i högmod och förhä­velse eller i desperation och förtvivlan.

Genom Maria har Gud skänkt oss Frälsa­ren och därmed välsignat oss.

Vi anförtror oss åt hennes förbön och omsorger, ty hon är också vår Moder.

Hon är hoppets tecken på vad nåden vill fullborda i var och en av oss, och med hela värl­den.

Därför önskar vi varandra ett Gott nytt år.

Amen.

pater Ingmar Svanteson