årgång A

​​​​​​​David hade höga och fromma ambitioner. Han ville bygga ett hus åt Herren. Men han får frågan av Herren: ”Skulle du bygga mig ett hus?” Guds plan är större. Det är Herren som skall bygga ett hus åt Da­vid. Salomo får byg­ga det första utkastet. Men Salomos tem­pel pe­kar vidare. Löftet talar om ett ”kungadö­me” som skall vara ”befäst för evig tid”.

​​​​​​​”Dan före dan” – så är det också liturgiskt. Vi ser det i dagens läsningar. Dagen före julafton handlar om Johannes Döparen, vägröjaren. Om vi liknar honom vid en ”dag”, så blir hans ”dag” ”dagen fö­re Her­rens dag”.

Trons förundran. Under tiden före jul gör kyrkan gemensam sak med Gamla förbundets väntan på Mes­sias. Ett skönt uttryck för denna väntan är de s.k. O-antifonerna, de verser som inra­mar Ma­­rias lovsång i kyrkans vesper under de sju sista dagarna före jul. (Se katolska bönboken Ore­mus.) Alla an­tifoner är uppbygg­da på samma sätt och sjungs på samma melodi, med små variatio­ner. Varje antifon slutar i en bön om att den utlovade skall komma.

​​​​​​​Jungfru Maria skyndar till Elisabet bärande på sin dyrbara gåva. Elisabet representerar det folk som väntar på den utlovade Messias. Också vi hör till dem som väntar. Inte minst under advent. Vi uppmanas av profeten Sefanja att jubla och höja glädjerop, att vara glada och fröjda oss av allt hjärta. "Låt ej modet falla." Två skäl anges.

​​​​​​​Hur kan en människas ord och vilja betyda så mycket?Marias svar på ängelns budskap är historiens nyckelreplik. Den helige Bernhard ”stannar upp” hela historien i ögonblicket mellan ängelns bud­skap och Marias svar. Han säger att hela världen faller på knä och väntar: ”Skynda dig, jung­fru, att svara. Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna fri­köps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släk­te blir räddat. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud.”

​​​​​​​”Allt folket stod utanför och bad medan offret pågick.” Prästen Sakarias frambar rökelseoffret, men var dold för folkets blickar. De deltog bedjande ”utanför”. På försoningsdagen gick översteprästen ända in i templets allraheligaste, dit ingen annan hade tillträde. Det nya förbundets offer, framburet av vår Herre Jesus Kristus på Golgota, fick templets för­låt att räm­na.

Profeten Jeremia var samtida med kung Sidkia, den siste ättlingen av Davids dynasti. Hans namn be­tyder: "Jahve är min rättfärdighet", men Sidkia levde inte upp till sitt namn. I stället var han svag och eftergiven. Profeten utlovar en rättfärdig avkomling till David som skall mot­svara nam­net. ”Detta skall vara det namn han skall få: Herren vår rättfärdig­het”. Långt senare skall aposteln Paulus förklara det: ”Kristus har blivit vår rätt­färdig­het”. Han gör oss rättfär­diga ge­nom att förlåta oss våra syn­der.

​​​​​​​Under den sista veckan före jul låter kyrkan oss höra allt vad evan­ge­lierna berättar om tiden närmast Jesu födelse. Idag och i morgon från Mat­teus evangelium. Resten av veckan ur Lu­kas. Matteus vän­der sig till en judisk läsekrets. I sin släkttavla börjar han med Ab­ra­ham, som var trons fader för det utvalda fol­ket. Han var väl­­sig­nad, för att välsig­nel­sen i sin tur skulle nå alla folk. När Matteus kommer till Jakobs söner är det Juda som får fö­ra löftet vidare. Från 500-talet f. Kr. kallas folket helt enkelt för ”ju­darna”.