årgång A

Kära bröder och systrar, Under de senaste söndagarna har vi lyssnat till liknelser som handlar om att ta vara på Guds stora gåvor. Kanske minns vi liknelsen om mannen som ägde mycket men gav sina medarbetare förtroendet att förvalta talenter: ”Gör något bra med det du får och visa mig sedan vad du lyckats med, stort eller litet”, menade ägaren till talenterna. En liknelse man aldrig glömmer är den om brudtärnorna som väntade på Brudgummen som skulle leda dem in till bröllopsfesten. Hade de den olja som behövdes för att kunna hälsa Brudgummen med brinnande facklor? När vi hörde detta blev vi glada för vi insåg att vi genom dopets nåd bar detta heliga ljus inom oss.

Kära bröder och systrar, kära barn och unga, För den som stilla och saktmodigt söker visheten – och gläder sig åt att ha blivit funnen och utvald – väntar den himmelska bröllopsfesten; det är vad Jesus säger i Matteusevangeliet idag: ”de som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes” (Matt 25: 10). Det som beskrivs i söndagens läsningar är verkligheten i själens kontemplation av Gud. Själen ”skådar Gud i helgedomen och ser Guds makt och härlighet”, som psalmen säger (Ps 63: 4). Själen förs på ett ofattbart sätt in i ett nytt tillstånd, skådandet, och tillståndet blir stabilt. Tiden för ett kringflackande sökande är över. Själen behöver inte längre några bilder, några föreställningar om Gud, eller ens tro. Den vet bara en enda sak, och det är denna enda sak som är hennes lycka, att Gud är det högsta goda och att hela hennes existens är att njuta av Hans godhet. Själen ”tror” inte längre, den ”lever på Gud”, som frukten på sin gren, som fisken i det friska vattnet, som fågeln som bärs på osynliga vindar.