Predikan 32 söndagen ”under året” 2017

Visheten 6: 12-16; Ps 63:2-8; 1 Thess 4: 13-18; Matt 25: 1-13.

Kära bröder och systrar, kära barn och unga,

För den som stilla och saktmodigt söker visheten – och gläder sig åt att ha blivit funnen och utvald – väntar den himmelska bröllopsfesten; det är vad Jesus säger i Matteusevangeliet idag: ”de som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes” (Matt 25: 10).

Det som beskrivs i söndagens läsningar är verkligheten i själens kontemplation av Gud. Själen ”skådar Gud i helgedomen och ser Guds makt och härlighet”, som psalmen säger (Ps 63: 4). Själen förs på ett ofattbart sätt in i ett nytt tillstånd, skådandet, och tillståndet blir stabilt. Tiden för ett kringflackande sökande är över. Själen behöver inte längre några bilder, några föreställningar om Gud, eller ens tro. Den vet bara en enda sak, och det är denna enda sak som är hennes lycka, att Gud är det högsta goda och att hela hennes existens är att njuta av Hans godhet. Själen ”tror” inte längre, den ”lever på Gud”, som frukten på sin gren, som fisken i det friska vattnet, som fågeln som bärs på osynliga vindar.

Ett barn kan ana denna godhet i ett ögonblick av tyst extas, som inte ens föräldrarna upptäcker. Den åldrade mannen eller kvinnan kan genomborras av lyckan i en tiondel av en sekund som verkar som en evighet, och som ingen kan veta något om. Sekunder av skådande kan aldrig förmedlas till andra, bara skänkas åter i tacksamhet till den Allraheligaste Givaren.

Men alla dessa heliga ögonblick skiljer sig från det verkliga skådandet, själens kontemplation, som är ett stabilt tillstånd som Gud gett henne. ”De följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes”. Evangeliets och liknelsens ord pekar på en definitiv verklighet.

Visheten är inte Gud, även om vårt upplysta förstånd kallar visheten gudomlig. Den är ju ”strålande och oförgänglig”, som Skriften säger (Vish 6: 12). Ett oförstörbart och strålande förstånd kan bara vara Guds attribut, men är ändå inte Gud, utan det som Gud skapat och låtit själen upplysas av. ”Längtar man efter visheten”, säger Skriften, ”ger hon sig först till känna” (Vish 6: 13), det vill säga själen anstränger sig inte mer. Den behöver bara ha ”visheten i sina tankar” (Vish 6: 14), och gör sig inte längre bekymmer om någonting. Visheten är de kloka jungfrurnas olja, ”den som de bevarat i sina krukor för att hålla sina facklor brinnande”(jfr Matt 25:9).

Vi leds nu som Jesu lärjungar till en vision av tidens slut. Läsningarna talar under den här tiden om förberedelser av olika slag, andlig förberedelse, insikt om behovet av sann omvändelse till Gud – ”kärlek, inte i ord, utan i gärningar”, som är temat för ”De fattigas världsdag” som infaller den 33 söndagen under året, som den heliga fadern utlyst i slutet av Barmhärtighetens år. Det är söndagen före Kristus Konungens högtid, som är ett firande av Guds universella allmakt och oändliga godhet.

Den sakramentala nåden, oljan i krukorna, leder själen till Herrens bröllopsfest. Är vi kloka är visheten alltså hela vår längtan och då kommer vi en dag få höra samma inbjudan som de fem förståndiga brudtärnorna i liknelsen: ”Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt Honom!’” Det ropet ska vi alla en gång få höra. Må vi se till att vi då har lite olja kvar i våra små krukor. Amen.

Diakon Göran Fäldt