årgång B

Hemligheten med ett fruktbärande liv. Människan vill gärna uträtta något i livet. Hon vill bidra med nå­got och helst lämna nå­got efter sig. Det kan förvisso bli en fåfäng jakt efter berömmelse och ära, men i grun­den är det en sund och mänsklig önskan. Män­niskan vet att hennes liv är tänkt att bära frukt. Jesu liknelse om vinstocken och grenarna knyter an till denna önskan. Ingen planterar en vinstock för nöjes skull, åtminstone inte bland dem som först lyssnade till Je­su ord. En vinstock plan­te­ras för att den skall bära frukt. Grenarna skall digna av tunga, immiga dru­vor.

Jesus säger att hans lärjungar skall utföra gärningar som han. Då tän­ker vi främst på de underverk och heliga handlingar som hans apos­t­lar utförde. Men det vidgar sig till att omfatta allt som lärjungen gör, inklusive arbe­tet. Paulus fortsätter sitt arbete som tältmakare, men nu på ett nytt sätt. Benedictus upphöjer kropp­­s­arbetet från dess ”slavstatus”. Han in­fo­gar det i klostrets dag­­liga rytm och kallelse. ”Först då är bröderna verkliga munkar om de lever av sina hän­ders ar­bete, liksom våra fäder och apostlarna”. Också arbetet blir en gudstjänst.

När Paulus förkunnar Kristi död och uppståndelse för sina judiska bröder hän­visar han till deras egna skrifter, lästa varje sabbat. Det var ett känt profetord som uppfylldes när Jesus avvisades av ledarna och folket i Jerusalem. Psaltarens ord om ”konungen på Sion” tillämpades på Israels kung. Denne sågs som ”adopterad” av Gud och kunde därmed kallas hans ”son”.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckelse för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glödan­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.