årgång B

Människans villkor kan beskrivas på tusen olika sätt. Ett av de bättre är att jämföra dem med en väntan. Människan är en varelse som väntar. Det kan handla om vardagliga ting, men också om människans djupare behov. Hon är sällan nöjd. Det behöver inte vara något dåligt, typ avundsjuka eller missnöje. I grunden längtar hon efter lycka. Många är desillusionerade och besvikna. Finns det hållbara skäl att vänta på något gott?

Den hälsningen fick jag i morse: Välsignad himmelsfärd! Avsikten var sannolikt att önska ett välsignat firande av Kristi himmelsfärd. Men det är just innebörden i denna dag. Genom Kristi himmelsfärd tillönskas vi själva en välsignad himmelsfärd, i ordets alla betydelser. Hälsningen har goda skäl. Den sekulära människan har blivit inlåst i ett trångt universum. Trots alla möjligheter som står henne till buds har hon blivit inlåst i en trång värld.

Denna söndag tar vi ännu ett steg in i påskens verklighet. Den uppståndne Herren gör oss inte bara till får i sin hjord, inte bara till grenar i vinstocken. Idag kallar han oss för vänner. Vänskap är en av livets största gåvor. Den är ömsesidig. I vänskapen kan man dela allt. Vänner kan stödja, förmana och uppmuntra varandra. Filosofer och författare har, både före och utanför kristen tro, reflekterat över vänskapens gåva och väsen.

Det är inte svårt att föreställa sig scenen när Jesus botar den lame i Kafarnaum. Otaliga söndags­skollärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Och det är inte bara en scen för små barn, det är en scen för alla Guds barn. Huset i Kafarnaum blir en slags kyrka. Som när vi i denna kyrka firar den heliga eukaristin. Låt oss först se på rollbesättningen.

Redan i ordet advent ligger ett budskap. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Adventstiden påminner om något som gäller alltid, att vår Herre Jesus Kristus är den som kommer. Om tiden säger vi att ”den går”, och det gäller allt i tiden, epoker och århundra­den, ideologier, trender, stjärnor och makthavare, fr.a. människan själv, vars tid är kort, men om sin Herre säger kyrkan att han ständigt är den som kommer.

Vad är normaltillståndet för människans liv på jorden? Vari består hennes normala villkor? Lycka eller olycka, möda eller vila, kamp eller frid? – Frågan väcks av dagens första läsning, där Job kallar människans tid på jorden för ”trältjänst”. Han talar om daglönarens slit, om ”månad efter månad av elände” om ”nätter av plåga”, han beskriver livet som ”en vindfläkt”. Är det normaltillståndet eller bara något som drabbade Job?