Predikan. 7 söndagen under året 2009

Jes 43:18-19,21-22,24b-25  2 Kor 1:18-22  Mark 2:1-12

Liturgi i Kafarnaum

Det är inte svårt att föreställa sig scenen när Jesus botar den lame i Kafarnaum. Otaliga söndags­skollärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Och det är inte bara en scen för små barn, det är en scen för alla Guds barn. Huset i Kafarnaum blir en slags kyrka. Som när vi i denna kyrka firar den heliga eukaristin. Låt oss först se på rollbesättningen.

Jesus har naturligtvis huvudrollen. Först med sin förkunnelse, sedan med sin ömsinta omsorg om den lame och skuldtyngde.

Men det är inte bara Jesus och den lame som agerar. Runtomkring Jesus ser vi människor av alla slag. Många, har kommit dit för att lyssna. Evangelisten berättar att ”inte ens platsen utanför dörren räckte till”, när Jesus ”förkunnade ordet för dem”. Men det är ingen akademisk föreläsning. Det händer något med alla som lyssnar.

Den lame hade inte varit där utan hjälp av sina vänner, de fyra bårbärarna, som med fantasi och målmedvetenhet tar sig upp på taket. Det fanns som regel en trappa längs husens yttersida, vilken ledde upp på det platta taket. Där tar de sig upp med sin dyrbara börda. De ett hål i taket. Evangelisten Lukas vet berätta att de lyfter undan tegelstenar. Man kan undra om det inte föll ner murbruk och skräp på Jesus och de andra i rummet. De ger sig inte förrän de kan fira ner sin lame vän framför fötterna på Jesus.

Med i huset finns också några skriftlärda, de som borde ha förstått bäst, men som är blinda och döva både för Jesus och för den lames nöd. De är helt fixerade av att kontrollera om Jesus säger något klan­dervärt och menar sig också höra en hädelse från hans mun.

Till slut berättas om alla de som häpnar och prisar Gud för vad de får höra och se.

Huset i Kafarnaum blir en kyrka. Det som händer blir en slags liturgi. Ordets liturgi, som leder över till ett under. Precis vad vi gör i detta hus. Det som hände då händer nu, bara vi hör och ser. Vilka är rollin­nehavarna idag?

Jesus har fortfarande huvudrollen. Han är mitt ibland oss. Han är den egentlige liturgen i kyrkans gudstjänst och handlande. Det är hans närvaro som gör oss och detta hus till en kyrka. Själva ordet kyrka betyder på flera språk ”det som tillhör Herren”. Det är han som förkunnar sitt ord för oss. Han läser också våra tankar. Inför honom är det dåraktigt att försöka gömma sig. Eller att tro sig veta allt redan när vi kommer hit. Den som gör så, blir blind och döv för det som händer. Varje möte med honom innebär något nytt. Som profeten sade: ”Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte?” Och har vi gömt oss för honom – desto större anledning att nu öppna hjärtat och blottlägga tankarna. Han måste ha sett rakt in i den lame mannens hjärta. Han tilltalar honom med orden: ”mitt barn”. Så gör bara den som både känner oss och älskar oss. ”Dina synder är förlåtna”. Personligt och ändå mitt i kyrkan. Även om bikten sker i avskildhet så sker den ändå i kyrkans mitt. Varje bikt gör hela kyrkan friskare.

Den lame är alltså vi själva. Innan någon kan göra en insats, innan man blir bårbärare, är hon själv framburen av några andra. Av dem som förmedlade tron till oss, som förde eller bar oss till dopet. Och detta fortsätter hela tiden i de heligas gemenskap, den heliga kyrkan. I liturgin genom ”de troendes förbön”, som följer efter trosbekännelsen, bönen för kyrkan, världen och de svagaste. Ingen kan bära, som inte själv är buren. De som bär de tyngsta bördorna i kyrkan, ofta de största och de minsta, de överordnade och de som lider mest, ofta i det tysta, är de som behöver mest förbön. Ingen kan vara stark, utan att ha insett sin egen svaghet. Ingen är heller utan stöd i kyrkans hus. Om de synliga bår­bärarna vacklar eller sviker, så är vi hela tiden burna av helgonen och skyddsänglarna. När vår egen teologi och insikt vacklar, får vi hämta stöd hos kyrkans stora lärare. När modet sviktar får vi se på martyrerna. I morgon är det den helige Polykarpus´ dag, han som brändes till döds, men vars brinnande kropp liknade ett bröd som blir gräddat, eller guld och silver som blir glödgat i ugnen, och som spred en vällukt som av doftande rökelse eller av kostbara kryddor. Den lame i Kafarnaum fick också en befall­ning: stig upp, ta din bädd och gå hem. Kanske för att så småningom ingå i något annat bärarlag.

De fyra vännerna har mycket att lära oss. Jesus ser deras tro. Och på den tron botar han den lame. De har en obetingad tilltro till Jesu makt och vilja att bota och hela, en tro som ibland får en ställföre­trädande funktion, och kan fylla i där andras tro är ofärdig eller vacklar. Det är inte svårt att här se en glimt av den monastiska kallelsen plats i kyrkan. De fyra vännerna är uppfinningsrika och målmedvetna. Kanske fick de både irriterade och spydiga kommentarer när de tog sig upp på taket och började lossa på stenarna. Får man störa predikanter på det viset? Var det inte rentav hemfridsbrott? Men de har bara ett mål för ögonen, att föra sin vän ända fram till Jesus. Monica gjorde samma sak, när hon envist och uthålligt bad för sin vilsegångne son Augustinus. Tusentals mödrar, fäder, bröder, systrar och vänner har fortsatt. Även om det sett alldeles hopplöst ut. En familj i marginalen till välfärdens Sverige, utan hopp om varken ordnad ekonomi eller hälsa, kunde ändå ständigt upprepa sin trosvissa övertygelse. ”Jesus hjälper”, sade de, och pekade på Frälsaren med det genomstungna hjärtat på väggen i sitt fattiga hem.

Det är ingen pampig uppgift att vara bårbärare. Det kräver ofta det vi har allra svårast med, nämligen uthållighet. Antingen det gäller förbön, tjänsten för de svagaste eller att ”bära” de andras svagheter i det dagliga livet. Ändå är det inte ens uthålligheten som är avgörande, utan tron. Inte i kramp. Tron förblir en gåva. Ständigt måste vi i andlig mening ”byta roll”, och själva låta oss bäras ett stycke längs vägen, dö ett stycke till från äregirighet och högmod, för att få trons gåva på nytt.

Vi tänker ofta att botandet av den lame var ”större” än att han fick sina synder förlåtna. Men att Jesus förlät synder var det tydligaste tecknet på hans gudomliga sändning och makt. Endast Gud kan förlåta synder, däri hade de skriftlärda rätt. Jesu anspråk blev en stötesten för dem. Men det avslöjar också deras hjärtan. Vi kan bära på samma sjukdom, även om vi med munnen bekänner tron på Jesus som Guds son, det alltför mänskliga tänkandet om hur Gud skall lösa våra problem, förnya kyrkan och frälsa världen. Sneglandet på de yttre och påtagliga resultaten, medan vi tvekar att fullborda den egna omvän­delsen, tvekar att följa Jesus också in i lidande och korsbärande. Kanske har vi tagit ett tydligt steg, kanske flera, kanske erfarit tydliga tecken och under längs vägen. Men med tiden bleknar sådant, och när prövningen kommer, när det inte går som man tänkt, gör sig ändå besvikelse, tröghet och bristande uthållighet, rentav en underliggande bitterhet påminda. Den vise säger: ”Bättre att styra sitt sinne än att intaga en stad”. Teologin lär oss att det uthålliga tålamodet, att stå fast i motgången, är större än det ”modiga” anfallet. En ökenfader tillägger: ”Det är större att fördriva bedrövelsen ur det egna hjärtat än att bota sjuka. Det är större att tygla vreden genom tålamod än att besegra luftens härskare.” Vi kan märka det på ett ännu enklare sätt. Det kan vara svårare att blottlägga sina onda tankar inför biktfadern, än att utföra de mest imponerande insatser för sjuka och lidande. Men den högmodige får aldrig frid.

Evangeliet om liturgin i Kafarnaum hjälper oss dels att känna igen oss i de olika deltagarna. Men den påminner oss också om att det alltid finns en väg vidare, ständigt närmare Jesus, både när vi blir burna och när vi själva kallas att bära andra, att upptäcka att i grunden är Kristus den verklige liturgen i kyr­kans gudstjänst och våra liv.

Till slut berättas det om alla som såg vad som hände. Det står att de häpnade och prisade Gud. De är de största liturgerna, även om de inte förstod så mycket då. De frambär vårt ”Amen, Gud till ära”, som aposteln sade. Det är slutmålet. Den ständigt växande häpenheten och den ständigt fördjupade till­bedjan inför tronen och Lammet, där allt blivit helat och helt, det vi föregriper när vi firar eukaristins liturgi.

Amen.

                                                                                                                     pater Ingmar Svanteson