Predikan. 3 söndagen i Advent 2008

Jes 61:1-2a,10-11 1 Thess 5:16-24 Joh 1:6-8,19-28

Han som kommer

Redan i ordet advent ligger ett budskap. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Adventstiden påminner om något som gäller alltid, att vår Herre Jesus Kristus är den som kommer. Om tiden säger vi att ”den går”, och det gäller allt i tiden, epoker och århundra­den, ideologier, trender, stjärnor och makthavare, fr.a. människan själv, vars tid är kort, men om sin Herre säger kyrkan att han ständigt är den som kommer.

Vi bereder oss att fira hur han kommer som ett människobarn genom att födas av jungfrun. Han skall en gång komma på himmelens skyar för att hålla dom och upprätta sitt rike. Men dessförinnan kommer han i och genom sin kyrka. Han kommer när han talar till sitt folk genom den heliga Skrift. Han stiger fram ur skriftens bokstäver för den som lyss­nar och läser. Han kommer i de heliga sakramenten. Han kommer till den som ber. Han är hela tiden den kommande.

Men vi människor är blinda och döva. Vi hör orden, men hör ändå inte. Vi ser de sakra­mentala tecknen, men förstår ändå inte. Vi får otaliga besök av vår Herre i våra liv, men de går oss förbi. Han kommer till oss, men vi är inte hemma. Vi är utanför oss själva, som Augustinus säger. Och Jesus gråter över oss som han grät över Jerusalem, eftersom staden inte förstod att tiden var inne för Guds besök (Luk 19:44).

Något litet krävs av oss för att vi skall upptäcka att Herren kommer. Inte så att vi med våra krafter kan få Herren att komma. Initiativet utgår från honom. Det är Gud som sänder sin Son och sin Ande. Men vi behöver bereda oss för att upptäcka det, och det viktigaste och svåraste är – att bli stilla. ”Var stilla för Herren och förbida honom” (Ps 37:7). Ty Herren överröstar inte larm och oväsen. Han skall inte skria eller ropa och inte låta höra sin röst på gatorna (Jes 42:2). Inte heller tränger han sig på. Han gör inte våld på vår frihet. Han ställer sig utanför vårt hjärtas dörr och knackar på och väntar att vi öppnar dörren inifrån. Men detta lilla är samtidigt så avgörande att aposteln kan säga att vår hållning påskyndar hans ankomst (2 Pet 3:12). ”Håll vår bön och vår längtan brinnande” bad vi i kollektbönen. I psaltaren liknas denna hållning vid väktarna som väntar efter morgonen (Ps 130); ja, bönen tycks nästan kunna väcka morgonrodnaden och påskynda dagens ankomst (Ps 57:9). Hela livet är därför en väntan, inte på mörker och död, utan på den utlovade soluppgången, som kyrkan sjunger i sin dagliga morgonbön, Sakarias lovsång. Samma bild för Kristus möter i en särskild s.k. O-antifon den 21 december: ”O Soluppgång, Guds härlighets återsken och rättfärdighetens Sol: kom för att lysa över dem som sitter i mörkrets våld och i dödens skugga.”

Samtidigt är denna stillhet inte lat passivitet. Liturgin talar också om att skynda Herren till mötes, fr.a. genom kärlekens gärningar mot hans minsta bröder, genom gästfrihet, sjukbesök, omsorg om de fattiga och ensamma. Och dessas antal växer också i vårt eget land. Men det vi gör är en småsak. Vida större är att Herren kommer till oss i dessa minsta. Det vi ger av barmhärtighet är ett intet mot den barmhärtighet Herren visar oss. ”Saliga är de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet”. Så skall munkarna ”skynda gästen till mötes och falla ner i tillbedjan av Kristus, han som blir mottagen i dem” (RB 53).

Ändå behöver vi hjälp för att upptäcka vad som hindrar oss att se. Profeten säger: ”Herrens, Herrens Ande är över mig, han har sänt mig till att predika frihet för de fångna och befrielse för de bundna”. Det som binder och fångar oss människor är när vi hamnar i fångenskap hos främmande makter. Inte främst genom vad andra människor eller orätt­visor kan göra. Också den som sitter i fängelse kan vara en fri människa. Den svåraste fångenskapen är vi själva orsak till, när vi ersätter hans bud och vilja med lusten att vara våra egna herrar. Och denna lockelse kan på nytt få grepp om oss, även om vi många gånger sagt nej till den. Egenviljan kan på nytt inta tronen i våra liv, så att Guds vilja blir ett tomt ord. Och vi till vår förfäran märker att vi inte längre förtröstar på Herrens ledning. Olydnadens tröghet har ersatt den ivriga lydnaden. Men den som inte fruktar Gud fångas av lusten att behaga människor, omväxlande med fruktan för människor. Den som låter sig lockas av världens njutningar blir slav under begären. Den som följer sitt själviska jag, blir fångad av kroppens olika nycker och infall. Eller hon fastnar i vankelmodet och tröghe­ten att bryta med det hon ändå vet binder henne. Herren, den sanne Konungen, kommer på nytt och hans röst ljuder: följ mig! Vad kan vara oss ljuvligare än denna Herrens röst, som kommer till oss? säger den helige Benedikt. Om de första lärjungarna står det att de lämnade allt och följde honom, ut i friheten i den sanne Konungens tjänst. I förvissning om att Gud leder oss efter sin goda vilja.

Herrens smorde kommer, enligt profeten, för att läka dem som har ett förkrossat hjärta. Det som hindrar oss att ta emot Herren är att hjärtat inte är mjukt, utan trögt och kallt, eller ljummet och vekt. Det förkrossade hjärtat är det hjärta som ”punkterats” av Guds kärlek och som därför gjuter tårar i sorg över sina synder. ”Aldrig är Gud så möjlig att erfara som i hjärtats ånger”, säger en munkfader. För de första munkarna var detta det mest brukade hjälpmedlet för att bereda väg för Herren. Den sunda ångern, väl att skilja från den själviska bedrövelsen, och sorgen över att ännu inte vara vid målet, är en väg till glädje. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade”. Låt oss bereda väg för den glädjen genom en uppriktig adventsbikt.

Allra först talade profeten om glädjens budskap för de ödmjuka. De högmodiga upptäcker inte att Herren kommer. De ödmjuka, de som lyssnar, de som lever i lydnad och ständigt på nytt överlåter sig åt Herrens ledning, de som bevarar tålamodet också i motgångar och svårigheter, och gör det genom att åkalla Herrens hjälp och vänta på den i stillhet, de väntar inte förgäves. Vi vet inte när Herren kommer. Inte heller för att ge oss svar på våra personliga frågor eller befria oss ur nöden, men hoppets väntan rymmer en märklig kraft. ”De som väntar efter Herren, hämtar ny kraft, de får nya vingfjädrar som örnarna. Så skyndar de åstad utan att uppgivas.” (Jes 40:31). Ödmjukheten bereder väg för Herren. Ett av vårt sekels största helgon, den ortodoxe munken och staretsen Siluan, säger: ”Det är inte Herrens önskan att själen skall vara modfälld och misströsta om sin frälsning. Var förvissade om att vi lider bara så länge vi inte nått ödmjukheten; så snart vi blivit ödmjuka tar sorgen slut.”

Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.

Amen.

                                                                                                              pater Ingmar Svanteson