Predikan, Kristi Himmelsfärdsdag 2009

Apg 1:1-11 Ef 4:1-13 Mark 16:15-20

Välsignad himmelsfärd!

Den hälsningen fick jag i morse: Välsignad himmelsfärd! Avsikten var sannolikt att önska ett välsignat firande av Kristi himmelsfärd. Men det är just innebörden i denna dag. Genom Kristi himmelsfärd tillönskas vi själva en välsignad himmelsfärd, i ordets alla betydelser.

Hälsningen har goda skäl. Den sekulära människan har blivit inlåst i ett trångt universum. Trots alla möjligheter som står henne till buds har hon blivit inlåst i en trång värld. Utan att hon riktigt förstod hur det gick till har hon stängt fönster och dörrar till livets viktigaste och yttersta frågor. När hon slutade tro på himlen förlorade hon hoppet. Som någon sade: Utan hoppet om det eviga livet går livsekvationen inte ihop.

Det är en oerhörd kontrast mellan vad kyrkan firar idag och vad som dominerar den värld vi lever i. Kyrkan lyfter blicken mot himlen och firar hur Herren når slutmålet. Också många troende har slutat att längta efter himlen och det eviga livet. Hinsideslängtan blev misstänkliggjord. All kraft skulle satsas på denna världen. Hoppet begränsades till något inomvärldsligt, till att det skulle bli bättre här och nu. Men de inomvärldsliga utopierna ger ju aldrig vad de lovar. Förra seklets politiska utopier slutade i sin motsats. Ändå fortsätter många att sätta sitt hopp till sådant som är begränsat och förgängligt. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Också många troende reagerar som om den kroppsliga hälsan skulle vara det högsta goda och den fysiska döden det största onda. Men när det himmelska hoppet är borta, då lurar besvikelse runt hörnet och missmodet sipprar in.

Ändå kan människan inte riktigt sluta att hoppas. Hon vet att hon skall dö, men kan ändå inte riktigt acceptera att död och förmultning skulle vara slutmålet. Kristi himmelsfärdsdag har fortfaran­de en hemlighetsfull dragningskraft. Dagen förkunnar vad som är människans slutliga mål, vad människan är kallad till, det eviga och saliga livet hos vår himmelske Fader. Kristus är den förste som nått målet. Han har genom uppståndelse och himmelsfärd gått före för att bereda oss plats. När han kallade lärjungar sade han: ”Följ mig!” Han går före och vi är kallade att följa i hans fot­spår. Inte bara genom att följa hans bud. Vi är också kallade att följa honom ända till målet, ända till himlen. ”Jag stiger upp till min fader och er fader.” Redan förnuftet säger oss att vi inte kan nå ett sådant mål på egen hand. Utan Kristus blir hoppet vagt och osäkert. Men hur får vi ett levande hopp?

Evangelisten Lukas talar tydligast om himmelsfärden. I Apostlagärningarna berättar han hur apostlarna ser Kristus lyftas upp i höjden och hur ett moln tar honom ur deras åsyn. Molnet sym­boliserar Guds härlighet, den strålglans som omger Gud i hans rike. Jesus går in i denna härlighet. Redan i Gamla Testamentet är det molnet som leder Israels folk genom öknen och som överskug­gar tabernaklet när de slår läger. Samma moln överskuggar jungfrun Maria när hon blir havande, hon som är det nya tabernaklet. Ur ett moln hörs Faderns röst på förklaringsberget för de förskräck­ta lärjungarna. Jesus återvänder till den härlighet, från vilken han har kommit. ”Jag kom från Fa­dern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.

Sonen återvänder till Fadern, men inte på samma sätt som han kom till jorden. Det är inte bara på ett andligt sätt som Jesus stiger upp i himlen. Med kropp och själ går han in i härligheten. Ge­nom jungfrun Maria har han mottagit samma mänskliga kropp som vi. Med den kroppen har han dött och uppstått och med den intar han platsen på Faderns högra sida. Han lämnar inte kvar denna jordiska kropp, utan lyfter den ”högt över alla härskare och makter”. Som vi sjunger i en hymn (tidegärden): ”Med bävan Herrens änglar ser, hur skapelsens förvandling sker. Stoft som av jorden kommet var, i himmelen sin boning tar”. I Kristi himmelsfärd ser vi därför vårt eget mål, hur han upphöjer vår bräckliga mänskliga natur till härligheten på Guds högra sida. Vi har genom dopet och tron blivit lemmar i hans kropp, för att vi ”skulle få leva i hoppet att få följa honom dit han gått före”. Eller som vi bad i kollektbönen: ”Kristi himmelsfärd är början till vår upphöjelse, och hela kyrkans kropp är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”. Tron på Kristi himmelsfärd är grunden för vårt hopp. Augustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kristus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp tillsammans med honom”. I varje mässa uppmanas vi: ”Upplyft era hjärtan”.

Det betyder inte att leva världsfrånvänt och drömmande. Men vi har fått ett hopp, ett välgrundat hopp. Denna jorden är inte vårt egentliga hem. Vi är pilgrimer. Vårt hemland är himlen. Det är först när människan ser sitt himmelska mål, som hon också kan leva rätt på jorden och får hjälp i alla de prövningar och lidanden som obönhörligt möter.

Det är med detta mål i sikte som hon kan förbli ödmjuk i framgången och stå fast i motgången. Egentligen är framgången farligare än motgången. Den kan lättare lura oss på avvägar. En munk­fader (Cassianus) uppmanar oss att be minst lika ivrigt när vi har gjort framsteg och är glada, som när vi är i nöd. Men hoppet ger henne också fasthet i motgången. Den som lever i hoppet vet att hälsan är bräcklig, hon vet att hon inte skall förlita sig på människor och deras beröm. Hon vet att det bara är ett steg mellan henne och döden. Hennes hopp är förankrat i Gud. Paulus vittnar om vad det innebär: ”Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”. Den som lever i detta hopp är skyddad för fiender och egentligen oåtkomlig för bedrövelse. Vem kan besegra den som har sitt hopp i Gud?

Vad är det som gör att också den troende så lätt förlorar hoppet? Det första skälet är att hon slutar be. Ty hoppet övar vi genom bönen. Bönen är hoppets språk. Bönen är som fågelns vingar. Den lyfter människan över de tyngande bekymren. Bedjaren blir som örnen som kan se på de jor­diska tingen i ett rätt perspektiv. Hoppet påminner oss att vi vill vidare och längre. Förutsatt att vi vill det…

Det andra skälet till att hoppet försvinner är att kärleken kallnar. Kärleken befriar människan från det själviskhetens fängelse, där allt snurrar kring henne själv och hennes barnsliga småaktigheter. Kärleken däremot befriar och lyfter oss ut i solskenet, friheten och livet. Kärleken är det enda vi får ta med oss till himlen. Allt annat måste vi lämna – ju förr dess bättre. Den som älskar Kristus vill också vara där han är.

Den som har ett kallt hjärta, för honom är Kristi himmelsfärd en stum högtid. Hon har själv dragit gränsen. Hon är nöjd med det som kan smakas direkt. Men för den som sörjer över sitt kalla eller ljumma hjärta finns det hopp. Hon sörjer och gråter och ber om kärlekens värme, om den kärlek som gör hjärtat varmt och levande. För den som sörjer över sin brist på kärlek och vänder om i bot och bön blir det en himmelsfärd i miniatyr, redan på jorden, som en förövning. I enlighet med Herrens löfte: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Varje bön blir en himmelsfärd, ty bönen påminner oss om vårt beroende, men hoppas på att bli hörd. Att gå till bikt är att fira himmelsfärd, att följa Kristus ända fram till Faderns barmhärtiga famn. I hjärtat får vi göra det dagligen. Det är den troendes dagliga himmelsfärd.

Att fira eukaristi är att stärkas i detta hopp. Som vi skall be över offergåvorna: ”Låt detta möte mellan himmel och jord stärka vårt fördolda liv med Kristus i Gud”. Eller som vi ber i den eukaristis­ka bönen för de döda: ”Tag emot dem i ditt rike, där vi hoppas att tillsammans för evigt få glädjas åt din härlighet”. Därför önskar vi varandra: Välsignad himmelsfärd!

Amen.

                                                                                                          pater Ingmar Svanteson