predikningar

Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”. Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.

Så säger bruden i Höga Visan om sig och sin älskade brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Kan livets mening uttryckas skönare? En ömsesidig kärlek, som samtidigt är vänskap. Kan det mänskliga livet nå högre? Brud och brudgum har gett sig åt varandra, utan att begära eller tränga sig på. Kärleken är samtidigt en vänskap som respekterar och ger den andre livsrum. Ändå är vänskapen glödande av en kärlek som både ger utan förbehåll och tar emot utan gräns.

Under adventstiden sägs det ibland att man inte ska ta ut glädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen förkunnade profeten ett ”glädjens budskap för de ödmjuka.” I versen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I episteln uppmanar oss aposteln att ”alltid vara glada”. Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som advents- och fastetiden vittnar om?

Under den gångna veckan har vi firat ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. I svenska almanackan står det denna dag Den helige Mikaels dag. Men den 2 oktober är egentligen skyddsänglarnas dag. Även om dagens bibliska läsningar inte direkt handlar om änglar, så finns det ett ord som har likheter med änglarna – ordet tankar. Paulus talar om att våra ”tankar” skall ”få skydd i Jesus Kristus”.

Kristi Himmelsfärdsdag är en strålande högtid. God Jul och Glad påsk, säger vi. Idag kunde vi säga: Glad Himmelsfärd! Vi firar vårt slutliga mål, himlen, vårt egentliga hemland. Det är desto viktigare att fira, eftersom den samtida kulturen har avskärmat sig från detta hopp. Hoppet begränsas till det människan kan åstadkomma själv, här i tiden. Denna sekularisering har sipprat långt in bland de troende. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Det finns hopp, säger man kanske, men om vad?

De ord vi hört ur evangeliet har lyskraft och skönhet. ”Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor. Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” Orden väcker längtan. ”Gör er inga bekymmer för morgondagen.” Vem vill inte befrias från tärande bekymmer? De flesta, oberoende av tro, kan instämma i Jesu ord: ”Var dag har nog av sin egen plåga.” Också den sekulariserade svensken sjunger gärna ”Blott en dag ett ögonblick i sänder… Varje dags bekymmer vill han bära.”

Vår biskop Anders talade igår för prästerna i det södra dekanatet (Skåne-Blekinge) över ämnet helighet. Osökt kom vi i samtalet in på de övergrepp som väckt sådan medial uppmärksamhet. Biskopen hade iakttagit att vad offren för dessa övergrepp främst frågade efter var upprättelse. Inte ekonomisk kompensation, utan upprättelse. Evangeliet berättar om hur människor som varit nedtyngda av sjukdom, skuld, falsk lära eller orättvisor blir upprättade av Jesus.

I midsommartid blir svensken lätt naturlyrisk, ibland med religiösa övertoner. Men naturen rym­mer inte bara skir grönska och späda blommor. Djungelns lag känner ingen barmhärtighet. Samma natur som väcker tacksam förundran kan också vara förödande och väcka skräck och fasa. Natu­ren rymmer krafter som ingen mänsklig teknik kan bemästra. Det är inte svårt att förstå våra för­fäder, som förknippade åskan med gudomliga krafter.

En grupp ungdomar har valt att göra några dagars reträtt här i klostret. Reträtten är präglad av tystnad, bortom oljud och larm, yttre och inre brus Vi övar oss i tystnad, för att höra. Höra en enda röst, rösten av Gud som söker oss, både vara och en och tillsammans. Han vill upprätta gemenskap med oss, sina söner och döttrar. Han vill upprätta ett förbund med oss. Det är den röda tråden i hela bibeln, både i Gamla och Nya Förbundets skrifter.

Lyder ett kloster missionsbefallningen? Ett benediktinkloster missionerar ju inte i vanlig mening. Kloster betyder avskilt område, där människor inträder för att söka Gud. I stället för att gå ut i värl­den, binder sig bröder/systrar vid en bestämd plats och gemenskap. Det finns förvisso undantag, lysande exempel på munkar som sänts ut i missionens tjänst. Både Ansgar och Sigfrid i våra trak­ter, Bonifatius i Tyskland och de första missionärer som sändes till England – alla var benediktiner.