Predikan 15 söndagen "under året" 2018

Am 7:12-15 Ef 1:3-14 Mark 6:7-13

Allt är sammanfattat

Många tecken i tiden vittnar om splittring och s.k. fragmentarisering. Det märks i ett alltmera hätskt samtalsklimat, där den ene inte längre ens förstår vad den andre säger och ibland inte ens vill göra det. Den babyloniska språkförbistringen förstärks av den s.k. postmoderna tanken att det inte finns någon objektiv sanning, bara subjektiva åsikter. Men vad är det då som förenar oss människor? Skall djungelns lag och den starkes rätt göra slut på allting i det materiella kretsloppet?

I dagens andra läsning ur Efesierbrevet formulerar aposteln Paulus ett annat och hisnande budskap. Han skriver från fängelset, mot slutet av sitt liv, ett slags testamente. Han säger att allting är sammanfattat, splittringens motsats. Ordet sammanfatta betyder att allting har kommer på rätt plats. Paulus tänker på människokroppen, där varje lem har sin plats i kroppen under ett enda huvud. Allting har blivit ”restaurerat” och ”rekapitulerat”. Det sista ordet betyder att de olika lemmarna har förenats under sitt ”caput”, vilket betyder huvud. Kristus är huvudet i en återställd, försonad och nyskapad värld. ”Allting är sammanfattat i Kristus, allt I himlen och på jorden.”

Det är inte en subtil tanke eller en filosofisk ide. Till formen liknar det en lovsång, men den är byggd på historiska fakta. ”Välsignad är vår Herres Jesu Kristi Gud och fader...”. Så inleds många bibliska lovsånger. Paulus har lärt det redan som jude. Men nu har det nått sin kulmen och höjdpunkt. Han prisar och välsignar Gud genom att kalla honom Jesu Kristi Fader. Paulus talar inte om filosofernas gud. Gud är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, den Gud som har utvalt konkreta människor i historien och därav gjort Israels folk till sitt folk, som en förebild till den heliga Kyrkan. Gud har ingripit i människans historia för att försona och förena den splittrade mänskliga familjen. Hans trohet visar sig starkare än Israels ständiga trolöshet. När tiden var inne samlades allt i det barn som föddes av Davids stam och som kallade Gud sin Fader. Det är inte en känsla eller en dröm han målar upp. Längre fram i brevet talar han om den korsfäste och uppståndne, den som nu intagit sin plats som konung i Guds rike.

Han skriver detta till den unga församlingen i Efesos. Säkert skickades brevet runt också till andra församlingar. Han säger att de är ”utvalda i Kristus långt före världens skapelse”. Han lovprisar inte människans möda och kamp, utan Guds ofattbara utkorelse i kärlek. Det är därför han kallar dem ”heliga och fläckfria”. De är inte heliga genom sina gärningar, utan genom att ha blivit lemmar i Kristi kropp. Inte som ett högt ideal eller en dröm, utan som en verklighet, verkligare för Paulus än fängelsets drypande fukt och kyla.

Allt är Guds viljas beslut. Aposteln talar om Guds eviga kärleksvilja, ”Guds viljas hemlighet”, Guds viljas mysterium (grek.) och sakrament (lat.). Denna hemlighet har uppenbarats för aposteln, den finns i Kyrkans innersta och lyser fram i hennes budskap och liv. Aposteln kallar det ”ett beslut” som Gud ”hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne”.

Paulus sjunger om detta i sitt fängelse, medan världen tycks styrd av helt andra makter. Lovsången kan tyckas höra till en annan värld. Men Paulus var ingen drömmare. Han gav sitt liv för denna tro och hans lovprisning har inspirerat och präglat både teologer och poeter, martyrer och enkla troende genom alla tider. Vår biskop Anders har gjort några ord ur dagens läsning till sitt valspråk, ”in laudem gloriae”, ”Vi skall vara Gud till pris och ära”.

Aposteln försöker öppna ögonen för storheten i vår tro. Han öppnar dörren för den lilla människan och bjuder henne att stiga ut i den stora världen, den av Kristus försonade och nyskapade världen, att låta våra trånga hjärtan vidgas så att vi anar längden och bredden, höjden och djupet i vår tro och därmed i vår kallelse.

Vi har inte mindre skäl att tro det än Paulus själv hade i sitt fängelse. Irenaeus, en tidig kyrkofader, skriver hela sin teologi med utgångspunkt i detta ord av aposteln. Det är Irenaeus som kämpar mot gnosticismens och den falska andlighetens förakt för både skapelse och för det Gamla Förbundet. Det är han som hävdar den apostoliska successionens nödvändighet. Ett nog så aktuellt ord. Varför bygga nya församlingar när det finns apostoliska?

I Kristus är allting sammanfattat. I honom kommer allting på plats. Ty han är Ordet, Logos, genom vilket allting har blivit till och en gång skall nå sin fullbordan. “Av honom och genom honom och till honom är allting.” Gamla Förbundet upphävs inte, men når sin fullbordan i det Nya. Patriarker och profeter bekräftas av apostlar och helgon. Skapelsen helgas och fullbordas av nåden. I Kristus lär människan känna sig själv, eftersom Kristus är den fullkomliga människan. Mitt i människans tragiska och trolösa historia av kamp och splittring fullbordas Guds historia, som är den sanna historien, för att dra alla till sig. Kyrkan skymtar fram som den återlösta mänskligheten.

Men endast tron ser det. I Kyrkans liturgi, särskilt som förra lördagen när den lokala kyrkan är samlad kring sin biskop, blir hon närvarande och synlig i sin grandiosa skönhet. Allting kommer på plats. Ung och gammal. Man och kvinna. Lärda och olärda. Globalister och lokalpatrioter. Präster och lekfolk. Syndare och heliga. Änglar och människor. Kropp och själ. Sång och musik. Rörelser och arkitektur. Liturgisk värdighet och hjärtats bön. Mångfald i enhet. Tid och evighet i ett evigt nu. Åminnelsen av Kristi död och uppståndelse, och löftet om den kommande härligheten. Allt är sammanfattat och når sin fullbordan i det eviga offer som frambärs. Den heliga kommunionen förenar oss med Kristus, med varandra och med alla de heliga. Bekräftat av den helige Ande som en borgen och ett sigill i Kyrkans och människans innersta.

Aposteln uttrycker det som en lovprisning, som en eukaristi. För att de troende själva skall bli denna eukaristiska tacksägelse ”Gud till pris och ära”. Indragna i Guds eviga rådslut och utsända för att vittna om att allting är sammanfattat i Kristus, allt i himlen och allt på jorden.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson