Predikan 13 söndagen ”under året” 2018

Vis 1:13-15, 2:23-24; Ps 30; 2 Kor 8:7,9,13-15; Mark 5:21-43

Kära bröder och systrar, kära unga och kära barn,

När Jesus gör så stora ting som vi hör om i dag, häpnar vi naturligtvis: ”Min lilla dotter är nära att dö. Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet”.

Och lite senare ser vi framför oss hur flickan, som var 12 år, ”reste sig upp ur sängen och fick något att äta”.

Det är det här budskapet vi ska föra vidare till människor som ännu inte tror på Jesus. Det är vårt stora ansvar att vittna om att vi själva tror och satsar allt på den tro som en gång ska föra oss till vårt eviga hem hos Gud i himlen. Den lilla flickan på 12 år i evangeliet väntar på oss där, att också vi ska ta emot frälsningens budskap och bli räddade, räddade från döden och helvetet, frälsta till Gud som är kärlek och barmhärtighet.

I Vishetens bok hörde vi i början av läsningsgudstjänsten: ”Det är inte Gud som har gjort döden, /…/ nej, till att leva skapade han allt”(Vis 1:13). Redan på Jesu tid trodde människor på detta, ty Gud hade uppenbarat sig för dem genom Skapelsen, allt det vackra och goda som vi alla kan se och beundra runt omkring oss. Så när någon blir sjuk och kanske ska dö, då vänder vi oss, precis som människorna på Jesu tid, till Gud och ber: ”Herre, kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet”!

Det underbara med den kristna tron är att den är sann. Kyrkan vittnar om sanningen i Jesus Kristus. Men det är en sanning som inte alltid tas emot eller blir populär. Vi människor måste nämligen först erkänna våra egna brister och fel, innan vi kan undervisa andra om kallelsen till Gud. Kanske har vi till och med allvarliga synder på vårt samvete, synder mot Guds tio bud, eller synder mot den kristna moralen, som Kyrkan lär ut och förklarar genom biskoparna, prästerna och diakonerna. Om vi ska vara trovärdiga vittnen om tron på Kristus och leva i Kyrkan, måste vi börja med oss själva och söka förbättra oss.

Alla som förkunnar den kristna tron, och försöker förklara den på rätt sätt, måste vara beredda att lida för sanningen. I hela Kyrkans historia finns de heliga martyrerna. Unga män och kvinnor som vigt sig till Kristus och som hållit fast vid vittnesbördet men som fått betala med sitt blod och sitt liv. Tänk bara på Petrus och Paulus! Vi beundrar dem. Men hur var det på deras tid? Var de utmanande genom det de berättade om tron på Jesus? I vår tid finns många som fått lida för sanningen – och blivit martyrer. Kanske försökte de hjälpa fattiga i andra länder, kanske ville de trösta aidssjuka på sjukhusen, kanske ville de begrava offren för terror och mord. De gjorde det av kärlek till Gud! De var sanningens vittnen!

Kära bröder och systrar, i denna sköna sommartid får vi inte glömma att sanningen måste omsättas i praktiska gärningar, i kärlekens gärningar till våra medmänniskor och till en växande kärlek till Gud. Paulus säger på ett ställe: ”Är det människor jag nu vill vinna för mig – eller Gud? Söker jag vara människor till lags? Om jag nu ville vara människor till lags, skulle jag inte vara Kristi tjänare” (Gal 1:10).

Om vi nu börjar med oss själva så låt oss inte hitta på för radikala saker. Vi måste inte bli hårda mot oss själva och sluta äta och dricka – inte tillåta oss att ha roligt eller äta glass eller bada. Allt det ska vi fortsätta med. Men vi kan göra små förbättringar. Till exempel lära oss tålamod, lära oss självbehärskning, att inte reta upp oss och vara sura, att inte prata illa om någon, att inte alltid tycka att vi har rätt. Att bli lite mer ödmjuka. Om det bara är så här lite – så är det steg på helighetens väg. Maria och helgonen visar oss den vägen. ”Kom och lägg dina händer på henne, så att hon räddas till livet”! Amen.

Diakon Göran Fäldt