Predikan 14 söndagen "under året" 2018

Hes 2:2-5 2 Kor 12:7-10 Mark 6:1-6

Kraft och styrka - men inte vilken som helst

Aposteln talar om kraft och styrka. Vem vill inte ha det? Många satsar tid och möda för att öka sina krafter. Det kan gälla hälsa till kropp och själ, utseende, pengar och inflytande. Många fruktar den tid när krafterna avtar, fruktar att bli beroende av andra. Men om den fysiska kraften målas upp som det ideala livet är det lätt att förakta de svaga, både sig själv och andra. En ytlig beundran av yttre styrka blir till slut grym och omänsklig. Hur många framgångssagor har inte slutat i mänsklig förnedring? Det finns skäl att tänka efter lite, i ljuset av Guds ord.

Kraft och styrka är i grunden något gott. Den kommer från Gud, som av intet har skapat allt och ständigt nyskapar det. Kristus kallas Guds kraft. Guds rike är inte tomma ord utan kraft, säger aposteln. – Ändå kan aposteln Paulus i andra läsningen glädjas åt sin svaghet. Han säger att kraften blir störst i svagheten.

Han hade goda skäl att berömma sig av kraftfulla insatser. Han hade grundat en rad församlingar och påverkat historien mer än de flesta. Han kunde täppa till munnen på falska profeter och göra intryck på både filosofer och kungar. Han tvekar inte att räkna upp sina meriter i Kristi tjänst. ”Jag har arbetat mer än de flesta” säger han. Han har slitit spö och stenats, utstått faror och lidit skeppsbrott. Paulus lider inte av falsk blygsamhet, utan försvarar frimodigt och välformulerat det ämbete han hade fått. Han hukade inte för de s.k. apostlar i Korint som ifrågasatte hans ämbete. Ändå säger han: ”När jag är svag, då är jag stark”.

Han berättar om en tagg som sticker honom. Man vet inte vad det konkret handlade om. Kanske en sjukdom, ett handikapp eller en besvärlig motståndare som inte lämnade honom i fred. Han anger själv ett första skäl till att han fått denna tagg: ”För att jag inte ska bli högfärdig”, på grund av de väldiga uppenbarelser han fått. Högfärd och högmod förvrider allt. Många starka män och kvinnor solkar ner sin styrka. Det är svårt att dölja högmodet. Omgivningen märker det och glädjen över styrkan byts i förstämning. Många försöker därför spela ödmjuka med fromma ord eller gester. Rentav förneka sina insatser eller sin kompetens. Värst är det i deras inre. Där finns varken frid eller glädje. De vet att högfärd inte är något bra, men när de får beröm vrider de sig och vet inte hur de skall bete sig.

Paulus förnekar inte sina insatser eller sitt ämbete. Ändå har något hänt med honom som gör honom till en ren glasruta när hans insatser kommer på tal. Äran passerar rakt genom. Han vet att äran tillkommer någon annan. Han kan till och med glädja sig åt svaghet, förolämpningar och nöd. Han är frimodig i sin ödmjukhet och ödmjuk i sin frimodighet.

Teoretiskt kan vi förstå det. Kraften från Gud kan bara fylla det kärl som är tomt. Bara den fattige kan bli berikad. Bara den som förstått att han själv är stoft och mull kan ge plats för Guds nyskapande kraft. Paulus säger i samma brev: ”Jag har ingenting, men äger allt.” Om sina insatser säger han: ”Jag har arbetat mer än de flesta, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig.”

Så formulerar han slutsatsen: ”I svagheten blir kraften störst.” Och när han bad om befrielse från den där taggen fick han svaret: ”Min nåd är allt du behöver.” Vi anar en befriad människa, fri från illusioner, fri från de fåfänga försöken att leva livet på egen hand och i egen kraft. Beviset är glädjen. Paulus gläds åt svaghet för Kristi skull. Den svaghet som öppnar för nåden och kraften från Gud. Då förlorar svagheten sin deprimerande kraft och blir i stället ett skäl till ännu större glädje.

Det finns ingen enkel väg till denna glädje, men människan kan upptäcka vissa hinder.

Ett första hinder är helt enkelt lättja och feghet. Det är människan som skyller på sina svagheter för att slippa använda de krafter och den vilja hon har. Det finns ett tal om människans svaghet som ger alibi för både lättja och feghet. En vägvisare säger: ”De funderar ständigt, inte sällan över sina sjukdomar, de vill förutse allt farligt som kan hända dem – de blir sittande utanför dörren till sitt eget hus.” (Isak Syriern)

De falska varianterna måste genomskådas. Dels den spelade ödmjukheten, den som förnekar det han har och kan, men ändå drömmer om egen storhet.

Låt inte begångna synder försvaga kraften. Släpa inte på synderna, det leder till infektioner och depressioner. Gå till bikt regelbundet. Vi behöver hjälpas åt, både präster och lekmän, att återupptäcka detta nådemedel som en väg till glädje och frimodighet.

Försök inte ”bli” ödmjuk. Människan kan inte befria sig själv. Då hade inte Gud behövt sända sin Son. Bed om Kristi ödmjukhet! Det är detsamma som att be om den helige Ande. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

Har Du bett om befrielse från dina törntaggar och handikapp och bönen tycks förbli obesvarad – var stilla och förtrösta på Herren. Det är kruxet och den trånga porten för den högmodige. När den ödmjuke minst anar det går solen upp. Gud verkar medan hon sover. Han överger inte sina barn, men hans vägar är annorlunda än hon har tänkt. Tänk på din dödlighet och gläd dig över att ditt namn är skrivet i himlen. Överlåt dig åt hans goda vilja och plan varje dag. Det svar som aposteln fick gäller fortfarande: ”Min nåd är allt du behöver.” Det är därför vi firar den heliga eukaristin.

Amen.

                                                                                          pater Ingmar Svanteson