predikningar

”Se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord.” Det gamla skall man ej mer komma ihåg eller tänka på. Många troende har anpassat sig till den sekulariserade värld de lever i. Det är inte ofarligt. Hoppet kan krympa och förminskas. Den troende nöjer sig med att hoppas på lindring i de dagliga plågorna och på något som gör livet ut­härdligt. Tron och hoppet ”sekulariseras”. Det begrän­sas till denna tidsålder och dess möjligheter.

Vi har hört en av våra mest älskade liknelser. Hur fattig vore inte vår kultur utan lik­nelsen om den förlorade sonen! Lyssnaren förstår intuitivt att det handlar om varje männi­ska. Vägen bort och vägen hem. - Här finns dock också en risk. Lyssna­ren tror sig redan veta vad det handlar om. Men liknelsens budskap är ständigt nytt, ty det är Guds lev­ande ord. Den som hör med öppet sinne skall med Paulus kunna säga: ”nå­got nytt har kommit”. Låt oss därför be att Guds Ande bereder väg i oss för ”ett vid­gat hjär­ta”.

Orden om ödmjukhet kan blockera och sätta sig på tvä­ren. Fienden har lyckats förvrida den sanna innebörden i själva ordet ödmjukhet.Profeten visar en väg ur detta dilemma när han säger: "Låt oss lära känna Herren, ja, låt oss sträva efter att lära känna honom".Gud inte bara undervisade om ödmjukhet. Hans Son val­de att själv ödmjuka sig och gå ödmjukhetens väg för att vrida högmodet ur fiendens händer och driva ut det ur vå­ra hjärtan.

Genom profeten Hosea vänder sig Herren till Israel. Han upp­manar dem att vända om från avfall och miss­gärning­ar.Sådant är inte lätt att höra, men Herrens avsikt är att hela och bota, att bevisa dem kärlek av hjärtat.Det var strax före Samarias fall 721 f.Kr. Profetens var­ning bar alltså inte frukt.

Mitt i fastetiden hör vi Herrens ord genom profeten Jeremia, var­nande och vädjande, omutligt sanna och än­då hoppfulla. ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” Människan blir ett rike i strid med sig självt och där­för ödelagt. Hon lyssnar inte till den Gud som ska­pat henne med sitt ord.

"Vilket annat stort folk finns, vars gudar är det så nä­ra som Herren, vår Gud är oss, så ofta vi åkallar honom?"Mose fråga uppmanar till jämförande religionsdialog. Det tyngsta argumentet är Guds närhet. Den upphöjde, den som står över allt skapat, den som ”är”, är den som kommit "nära". Han har gripit in och befriat ur slaveriet i Egypten, ”vad dina ögon såg”. Han gav folket sin lag och ingick förbund med dem vid Sinai.

Varför har människan svårt att förlåta dem som står i skuld till henne själv? - Hon känner inte sig själv. Mannen i liknelsen hade visserligen ödmjukat sig och bett om be­frielse från sin egen stora skuld, men det skedde knappast av hjär­­tat. Hans ytliga bön avslöjar sig när hans egen gäldenär ber om tillgift. Hans självkännedom begränsades till den yttre hand­lingen. Den som känner sig själv har lätt att förlåta. Hon kan inte längre döma den andre.