predikningar

”Inget finns som undandrar sig din försyn” påminns vi om i vec­kans kollektbön. Det utesluter inte att sådant som ”skadar oss” måste ”röjas ur vägen” och att vi behöver ”allt som leder fram” till målet. En av de skriftlärda frågar efter det vik­ti­gaste budet. Han får svar av Jesus, det dubbla kärleksbu­det, och bekräftar i sin tur vad Je­sus sagt. Den skriftlärde får hö­ra: ”Du har inte långt till Guds ri­ke”.

Martyrerna i Uganda år 1886, Charles Lwan­ga och hans följesla­gare, brändes till döds av en ung hövding, sedan de vägrat att lå­ta sig utnyttjas till otukt. De var varken de för­sta eller de sista mar­­tyrerna i Afrika. De förenades med martyrerna från den tidiga kyrkans tid, låt vara i norra Afrika, vilka pri­sades av Augustinus och Chry­sostomos. På­ven Paulus VI förundra­des över detta när han helgonförkla­ra­de de ugandiska martyrerna år 1964.

Skall man alltid lyda överhet och myndigheter? Jesus fick frågan om man skulle betala skatt till kejsaren. Myntet hade en bild av kejsaren, vil­ken sågs som gudomlig. Att använda den uppfattades därför av många judar som avguderi. ”Ge kejsa­ren det som till­hör kejsaren.” Jesu svar har djupt påverkat his­to­rien, inte minst i Europa. Uttrycket ”kejsare” kan vidgas till att om­fatta allt det som an­kommer på människans eget förnuft och ansvar. Till ex­em­pel vetenskap och politik.

Vi har firat påsk och pingst, hela Kristi väldiga frälsningsverk. Det är ingen idé eller tanke, det fullbordades av honom som föddes av kvinna och blev män­niska. Från för­sta början lev­de han under sin moders omsorg och beskydd. Hennes omsorg om sitt barn fortsätter i om­sorgen om Kyrkan, som är Kristi kropp. Den saliga jungfrun Maria har fått titeln Kyrkans moder, eftersom hon föd­de Kristus, Kyrkans huvud. På korset gjorde han henne till moder för alla återlösta. Kyrkan kände igen det i den korsfästes ord till Johannes: ”Se, din moder”.

Hur livet förmedlas. Pingsten sägs vara hänryckningens tid. Om det gäller också i coronatider vet jag inte. An­den är i varje fall lika omöjlig att fånga som vinden och elden, eller livet. Hur talar man om den Ande som ”uppfyller hela jorden” (ingångs­antifonen), eller om den Ande som ”verkar i allt och överallt”, som aposteln säger i andra läsningen. Det riskerar att bli ett allmänt tal om ”li­vet”. Men samme apostel uppmanar oss att skilja mellan andarna.

Paulus har yrkat på att få sin sak avgjord av kejsa­ren. Den rätten har han som romersk medborgare. Också en kristen får använda sig av rät­ten att få sin sak prövad i domstol, om rimliga skäl finns. I Paulus fall fanns tunga skäl. Paulus hade fått hö­ra av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”. Paulus vet att det som händer honom ingår i en större plan. Kyrkans tyngdpunkt skul­le flyttas från Jerusalem till Rom.

Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”. Det var ett skick­ligt drag. Paulus vet att farisé­er­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter döden, medan sadduké­er­na förnekar allt sådant. En häftig diskussion uppstår. Pau­lus räddas ur den akuta krisen och kan fö­ra bud­skapet vida­re. På natten får han tröst av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.

Påven Gregorius den store skickade ut fyrtio munkar för att evangelise­ra England. Missionen bar frukt. Deras ledare, den helige Augustinus, blev den förste ärke­bis­kopen av Canter­bu­ry. I lära och liv förmedlade han den apostoliska traditionen. I Pauli avskedstal till de äldste i Efesos hör vi hur traditionen förs vidare till näs­ta generation. Församlingens ledare, insatta av den helige Ande, skall ”ha uppsikt över – vara biskopar och herdar för – Guds försam­ling”. Det är den så kallade ”apostoliska successionen”.