predikningar

”Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.” I moderna öron verkar uppmaningen hopplöst omöjlig, men så har det inte alltid varit. Antonius fångades av den. Tänker vi efter är den det enda naturliga målet för människan. Hon är ju skapad till Guds av­bild och likhet. Fullkomlighet är att bli män­niska, helt och fullt. Paulus berättar hur det kan se ut konkret. De kristna i Makedo­nien, som själva var fattiga, ”tiggde och bad om att få vara med och hjäl­pa de heliga”. De gav ”först och främst sig själva”, se­dan ”över sin förmåga”, de gav en ”frikostighetens gåva”.

Paulus lider inte av falsk blygsamhet. Med stor frimodighet berättar han vad han duger till. Han vill vara ett gott föredöme, ingen skall kunna an­märka på hans tjänst som Guds tjänare och medhjälpare. Han har hållit ut under påfrestningar, trångmål och nöd, under prygel, vaka och svält, under då­ligt rykte och gott rykte. Han har lärt sig att använda rättfärdighetens vapen både i anfall, svärdet, och försvar, sköl­den.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn inleder vi denna predikan och firar den heliga Trefaldigheten. Men att tala om den Tre­enige Guden är betydligt svårare. Hur kan Gud vara både en och tre? Ställer man frågan så är upp­giften omöjlig. Det innersta i Guds väsen är otillgängligt för det mänsk­liga för­nuf­tet.

Aposteln talar om "en ny skapelse". Vi ser denna nya skapelse i jung­fru Maria. Hon är den helt och hållet rena, den alltigenom återlösta och nyskapade människan. Det skedde genom hennes son, som ”har dött för alla”, också för sin moder. Maria fick del av sin sons verk i förväg. Så förstår kyr­kan ängelns ord att hon var ”full av nåd”.

Aposteln vittnar om sina erfarenheter i Herrens tjänst. Han är an­satt, kringränd, rådvill, förföljd, slagen till mar­ken. Det är inte svårt att känna igen sig. Svårare är det att känna igen den andra sidan av hans erfaren­heter. Att hans rådvillhet inte ledde till rådlöshet, att han varken blev övergiven eller gick förlo­rad. Men så är det. Kristus har övervun­nit världen och Paulus vittnar om att ingen­ makt kan beröva honom delaktigheten i Jesu seger.

Den helige Antonius ville ge sitt liv som martyr, men blev lärare och folkpredikant. Han avslöjade sin tids irrlärare och kallades ”here­tikernas hammare”. Numera letar han reda på bort­tappade saker. Till det människan tappat bort och förlorat hör synförmågan. Hon ser inte det hon är ska­pad att se, ”Herrens härlighet”. När hon återfår sin synförmåga blir hon inte bara seende, utan också lysande. Hon ”förvandlas och förhärligas” av det hon ser. Aposteln kallar det ”frihet”.

Paulus jämför de två Förbunden. Han gör det genom att kalla det första något stort, men det andra kallar han större, det första starkt, det and­ra starkare. Det kan hos Paulus ibland låta som en kontrast, där det första måste avvisas och ersättas för att ge plats för det andra. ”Bok­staven dödar, men An­den ger liv.” Så har man ofta i historien uppfattat för­hål­lan­­det mellan de två Förbunden.