predikningar

Liv eller död. Den slutliga skillnaden i tillvaron. Vi hör det både ur Pauli och ur Jesu mun. Den slutliga skillnaden börjar redan här i tiden. Psaltarens förs­ta psalm beskri­ver det som två vägar. Människan går på en av de två vägarna. Någon tredje väg finns inte.

I Romarbrevets femte kapitel har Paulus undervisat om tillva­rons förvandling genom Kristi död och uppståndelse. I sjätte ka­pitlet undervisar han om hur människan får del av denna förvand­ling genom dopet. Dopet är livets största gåva, men den tas emot i tro och är därför också ett val. ”Ni valde” säger aposteln, ”att av hela ert hjärta ly­da den lära som ni blivit införd i”. Den döpte har valt att använda sina ”lemmar” som redskap för det nya livet, ”för rättfärdigheten”.

​​​​​​​Aposteln Paulus sammanfattar trons centrum och uttrycker där­med alla människors gemensamma villkor. Av naturen har vi ett gemensamt ursprung. Paulus kallar oss Adams barn. Det motsva­ras av den nye Adam, Kristus, som nyskapat alla. Adams överträdelse ledde till ”en fällande dom för alla männi­skor”. Den juridiska bilden kompletteras med andra. Origenes liknar Adam vid en dörr­vaktare som släppte in djävulen i män­niskans värld. Djävulens herravälde är ett tyranni som försla­var och leder till död.

Abraham tvivlade inte på det löfte han hade fått av Gud. Han var förvissad om att Gud både ville och kunde infria sitt löfte. Paulus säger att han därmed ”räknades som rättfärdig”. Men denna rättfär­dighet var inte bara en bedömning hos Gud. Något skedde med Abraham. Han blev rättfärdig, har gjordes rättfärdig.

Guds levande och verksamma ord. Skall Jesus, när han kommer, finna någon tro på jorden? I Europa och ett västerland som håller på att förlora sin själ? Så frågar en av den katolska kyrkans kardinaler. Det moderna Europa tycks ha glömt vad hon har fått i det förflutna och vet inte vad hon skall göra med sina materiella och tekniska tillgångar. Människan har tillkämpat sig frihet, men vet inte vad hon skall använda den till. När sedan problem uppstår saknar hon ledning för att lö­sa dem. Utan sanning går friheten vilse. Utan den tro Europa tagit emot blir hennes ledare blinda. Utan Gud finns var­ken sanning eller rätt, Till slut återstår bara - ingenting.

​​​​​​​”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trod­de”. Abra­ham trodde på löftet om en son, trots att hans höga ål­der ta­lade emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och ta­lar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro över­går i hopp. Längre fram i sitt brev skall Paulus säga att han är stolt över sina lidan­den, ”ty lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”. Kan lid­an­de föda hopp?

​​​​​​​Enligt dåtida judisk uppfattning fanns det 70 icke-judiska folk. Jesus har inte bara utrustat och sänt ut de tolv apostlarna. I dagens avsnitt berättar Lukas hur ytterligare 70 (eller 72) utses och utrustas för sitt upp­drag. I Apostlagärningarna berättar Lukas hur budskapet skall nå ”till jordens yttersta gräns”. Kyrkan är sänd till alla folk. Herren skickar ut lär­jungarna ”två och två till varje stad och plats dit han själv ämnade sig”. Gregorius den store ser ett mönster.

Jag vet att min befriare/förlossare lever. Ur läsningarna vid denna begravningsgudstjänst för syster Ansgaris är det ett ord som lyser fram med särskild kontur och klarhet: ”Jag vet att min befriare lever”. Det är den hårt prövade Job som formulerar det. Han vill att orden sätts på pränt, att de huggs in i klippan med järnstift och bly: ”Jag vet att min befriare lever”.