predikningar

​​​​​​​I slaget vid Lepanto den 7 oktober 1571 besegrades de turkiska musli­mer­na av de kristna och hindrades från att invadera Euro­pa på samma sätt som de hade invaderat en rad andra kristna länder runt Me­del­ha­vet. Kyrkans tro säger att ett legitimt försvar kan va­ra en plikt för den som bär ansvar för sitt eget liv, för familjens eller samhällets väl. Ändå har många svårt att förstå detta idag. Regeln är naturligtvis att söka och uppehålla freden. Självförsvar är ett undantag som inte upp­häver regeln.

​​​​​​​I en orolig och förvirrad tid behövs profeter - men inte vilka som helst. De behöver prövas. De behöver vara visa. Den heliga Birgittas undervisning, baserad på hennes uppenba­relser, var konkret och drastisk, ofta med bilder från hennes liv som mor till åtta barn och ansvarig för ett lanthushåll. Hennes ma­ningar till världsli­ga och kyrkliga dignitärer var profe­tiska och omutliga. Det är lätt att utnämna någon till profet, men vad kännetecknar en pro­fet? Det finns falska sådana. Den heliga Birgitta var själv rädd att bli vilseförd av djä­vulen och lade fram sina uppenbarelser för sina biktfä­der för prövning.

Tjänandets värdighet. ”Odugliga tjänare”? Det är inte lätt att förstå de orden av Jesus. Inte minst i en tid som gärna ta­lar om människans rättigheter men tiger om hennes skyldigheter. Vem vill idag vara tjänare? Ordet kolliderar med drömmen om den fria och självständiga människan som inte står under eller vill lyda någon. Men det har inte alltid varit så. Förvrängning­en av or­det ’tjänare’ borde inte förvåna oss. Fienden förvrider ordens innebörd, så att vi till slut inte känner igen origi­na­let.

Dagens läsningar är svindlande. Baruk, profeten Jeremias lärjunge, beskriver Jerusalem som en mor som sörjer över sina barns otrohet och synder. Många föräl­drar känner igen sig. Här gäller det hela Guds folk. De har dragit över sig Guds straff och blivit ”sålda åt hednafolken”. Hon klagar som en sör­jande mor: ”Jag är övergiven, ty mina barn har syn­dat: de avföll från Guds lag”.

​​​​​​​Helgonen är inte enbart moraliska förebilder, de är gå­vor från höj­den - som solstrålar. Inte minst Franciskus av Assisi, Guds lille fat­tige. Hans liv förkunnar att det finns en hemlighet i fattigdomen, en hemlig ingång till en rikedom som övergår all jordisk rikedom. Egen fattigdom, men också svaghet, oförmåga, ja till och med synd, kan bere­da väg till en större rikedom. Franciskus gjorde sig inte bara fattig på ägode­lar, mot slutet av sitt liv blev han också så gott som blind.