Predikan, Pingstdagen 2020

Predikan, Pingstdagen 2020

Apg 2: 1-11; Ps 104; 1 Kor 12: 3-7, 12-13; Joh 20: 19-23

Kära systrar och bröder i Kristus,

Med sin himmelsfärd försvinner Jesus inte ”upp och iväg” till en avlägsen plats. Det skulle ju göra honom irrelevant. Istället har Jesus dragit sig undan det nu synliga för att föra den skapade materien till Gud; upphovet till, och som upprätthåller all existens, ”spänner ut himlen som ett tält” som vår responsoriepsalm idag bildligt uttryckte det. I Guds fullkomliga varande kan personen Jesus Kristus därför verka mer aktivt i och för världen, och utgöra vår bro till den fullkomnade gemenskapen med Gud.

Materiens direkta delaktighet i himlens realitet frigör, i en andlig kedjereaktion, den Helige Ande – kärleksbandet mellan Fadern och Sonen i Treenigheten – för oss i den materiella världen. Anden behövs för att göra Kristus, som den enda bron till det eviga livet, tillgänglig genom tro. Som Aposteln Paulus slog fast i andra läsningen ur Första Korinthierbrevet.

I Pingstberättelsen i vår första läsning ur Apostlagärningarna satte den Helige Ande den unga Kyrkan, etablerad av Kristus, i rörelse, när apostlarna, de första biskoparna, började förkunna evangeliet på alla språk. Samma apostlar som redan på Påskdagen, som vi hörde i evangeliet, hade fått fullmakten att fullfölja Jesus arbete att försona mänskligheten med Gud, också genom Andens gåva.

När det bibliska vittnesbördet så tydligt visar att den Helige Ande ges åt, och verkar på ett särskilt sätt i, Kyrkan – genom missionen av tron från apostlarna, och sakramenten som bär försoningen i materia in i vår materia – är det märkligt att den Helige Ande ibland sätts i motsats till Kyrkans hierarkiska ordning. Visst har vi för många tragiska exempel på hur enskilda personer i hierarkin låtit sig vägledas av allt annat än Helig Ande. Men när Jesus ger Anden till apostlarna, betyder det att Anden verkar i Kyrkan inte trots, utan genom, hennes hierarki. Ytterst läroämbetet med påven och biskoparna i förening, i den obrutna ordningen av tro från apostlarna. Den Helige Ande blir så ”kvalitetsstämpeln” på att den Kristus som Kyrkan förkunnar alltid förblir den som apostlarna mötte uppstånden; på att Kyrkans bud alltid är Kristus bud och på att sakramenten firade i enhet med hierarkin alltid bär Kristus reella närvaro för vår omvändelse och omvandling, och inte bara blir symboler för en trevlig gemenskap.

Från Kyrkan flödar Anden sedan in våra liv. Genom dopet har kristna i alla samfund en gemenskap, om än ofullständig, med den Katolska kyrkan och därigenom en personlig tillgång till den Helige Ande. Även om många tycker att Anden är okänd, är han alltid central för livet i den kristna tron: Varje gång vi lyfter oss i bön till Gud, kort eller lång, inspireras vi av den Helige Ande. Varje gång som vi inte vet hur vi ska be, kan vi förbli tysta i stilla vetskap om att Anden ber i, och för, oss, utan ord. När vi lyckas imitera Kristus i goda gärningar har vi samverkat med den Helige Ande så att våra liv kan bära Andens frukter. Varje gång vi ber om förlåtelse för våra synder drivs vi av Helig Ande som får oss att se det i våra liv som behöver helas. När vi får förlåtelse i bikten, är det samme Ande som verkar genom Kyrkan så som vi hörde Jesus möjliggöra i dagens evangelium. Varje gång vi vördar ett helgon och ber om hans eller hennes förbön, litar vi på att den Helige Ande har omvandlat en människa till att bli förebildligt Kristuslik här i tiden, och en förebedjare i himlen.

Och vidare: Varje gång som vi berättar för någon om vår tro på Kristus, och det hopp som hans uppståndelse ger oss, ett nytt liv redan här och nu som inte hänger på våra ansträngningar eller begränsningar; ja, då talar vi med den Helige Andes tunga av eld. Och varje gång vi höjer vår röst till försvar för sanning och rättvisa, och blir ensamma och impopulära, är det den Helige Ande som ger kraft.

Därför är det också viktigt att inte blanda ihop den Helige Ande med tidsandan, eller, som vi kan kalla den, tids-anden. Tids-anden visar sig i åsikter som är rådande vid en viss tidpunkt, något ”alla tycker” ska vara högsta värdet bara för att det uttrycker själva tiden. I våra enskilda liv vill tids-anden idag att vi ska mäta allt i materiell framgång och popularitet, och bygga relationer, och värdera varandra som personer, med nyttokalkyler. Så långtgående att den kallar släckandet av sårbart och svagt mänskligt liv genom abort och aktiv dödshjälp för ”vård” eller ”rättighet”.

Runt omkring oss uttrycks tids-anden genom konsumismen, de nya mediernas jag-fixering i förening med strukturtänkandets totala förnekelse av personligt ansvar, idén att man ”konstruerar” sig själv utifrån sina känslor, sexualisering och Pride-kultur, att ungdomars psykiska ohälsa möts med könsbyten, och tron att bestämda ideologier, sociala och materiella framsteg och idoler på ropet, kan ge mänsklig perfektion, utan Gud. Tids-anden vill bara ha ”andlighet”, aldrig Gudstro. För då kan alla bekvämt fortsätta definiera sin egen sanning. En gemensam moralisk förståelse ersätts av ett besinningslöst moraliserande när det passar för de mäktiga att framhålla den egna, synliga, förträffligheten.

I Kyrkan menar tids-anden att vi inte ska tala om synd och inte nämna helvetet, eftersom det gör opinionen illa till mods, och går emot allas ”rätt” att få det bra. Den påstår också att Kyrkan måste ändra sin sexualmoral och sakramentslära, t ex prästvigningen där ju Kyrkan inte har någon auktoritet att ändra i det som Kristus själv har stadgat; allt för att återspegla vad opinionen idag tycker att Gud borde vilja, istället för vad Gud faktiskt vill. Och den lurar oss att se Kyrkans lära som ett smörgåsbord där vi väljer vad vi vill ha. Allt i föreställningen att den HeligeAnde nu plötsligt säger att något diametralt motsatt är sant, än det han sagt genom Bibeln och Kyrkans tradition under 2000 år. Men tids-anden och den Helige Ande står alltid emot varandra. Tids-anden vill aldrig vår frälsning. Den splittrar och förvirrar, och förför oss att glömma Gud och bygga vårt hopp på det vi gör och tänker ut själva, som är begränsat och förgängligt, lämnar tid och rum med oss.

Den Helige Ande, däremot, hjälper oss att allt bättre finna och förstå Kristus. I Kyrkan tydliggör den Helige Ande sanningen, och ger enhet genom att med Kyrkans oföränderliga lära förena de troende med sanningen och varandra, som en kropp, i alla tider. I oss hjälper den Helige Ande att ordna alltmer i våra individuella liv i enlighet med denna sanning, dvs får oss att växa i helighet, i gemenskap med Gud, vårt ursprung och mål. Och framförallt: den Helige Ande tröstar i det verkliga hopp, bortom allt lidande och alla våra begränsningar, vilket Kristus, vår bro till Guds eviga liv, gör tillgängligt för oss. För den som vill säga sitt ja, och leva med och i den Helige Ande, är det därför Pingst varje dag. Amen.

                                                                                                          pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Pater Thomas Idergard

Foto: Natanael Gindemo/Dagen

Pater Thomas Idergard är född 1969  i Arvidsjaur, Lappland, och uppvuxen i Skellefteå, Västerbotten. Efter gymnasiet studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och kom sedan att arbeta i regeringskansliet och var förbundsordförande i Moderata Ungdomsförbundet 1995-98. Efter det lämnade han helt politiken och kom sedan att arbeta inom PR och opinionsbildning, i flera olika positioner som konsult och rådgivare, och var bl a med i ledningen för Sveriges största PR-företag. Han konverterade till Katolska kyrkan 2009 och frågan om kallelse kom under processen som ledde fram till hans upptagning i Kyrkan. Efter väntetiden för konvertiter och studier i filosofi vid Newmaninstitutet i Uppsala inträdde han 2012 i Jesuitorden (Jesu Sällskap) med novistid i Nürnberg i Tyskland 2012-14, avgivande av de första ordenslöftena 2014, studier i teologi i London 2014-17, diakonvigning i London i februari 2017. Sommaren 2017 återvände han till Sverige och prästvigdes i september 2017. Sedan dess är han verksam som präst i S:ta Eugenia katolska församling i Kungsträdgården i Stockholm, vilken har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1837, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället. Pater Thomas har också uppdrag på stiftsnivå, bl a som medlem i stiftets arbetsgrupp för prästkallelser och ordförande i stiftets Kommission för fred och rättvisa, Justitia et pax.

Pater Thomas publicerar sina predikningar på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här