predikningar

Fyra veckor har vi följt Hebreerbrevet i vardagens mässor. Brevet når sin kulmen i en uppmaning: ”Vi vill genom Jesus ständigt fram­­bära lov­sång som ett offer till Gud.” Brevet har beskrivit hur Gamla förbundets offer har nått sin full­bor­­dan i Sonens evigt gällande offer. Det passande svaret på detta offer är lovsång och tacksägelse.

Hebreerbrevets avslutande kapitel räknar upp olika kristna dyg­der. När Benedictus räknar upp en lång rad av dem i sin regel kallar han dem ”de goda gärningarnas verktyg”. De troende uppmanas att hålla den inbördes kärleken levande. Att visa gästfrihet – gäster kan visa sig vara änglar. De kristna uppma­nas att inte glöm­ma dem som sitter i fängelse eller dem som misshand­las, ”som om det gällde er egen kropp”.

Nils Hermansson var biskop i Linköping under det dramatiska och plågade 1300-talet. Han tog de sva­gas parti mot de mäk­tiga. Han stod den heliga Birgitta nära och diktade hennes tidegär­d. Hennes Uppen­barel­ser beskriver tillvarons kamp mel­lan mörker och ljus. Biskop Nils fullgjorde samma uppdrag som Jesus gav ”de tolv”, om än i en annan tid.

Ansgar var benediktinmunk i Corbie i Frankrike, men skicka­des till Corvey i Westfalen vid den tid på 800-talet när kris­tendomen började nå Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor framgång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

Under de två senaste dagarna har vi hört evangelisten Mar­kus berätta om Je­su makt över både na­turens krafter och de­mo­niska makter. Idag hör vi om hans makt över sjukdom och död. Jesus uppväcker syna­gogföreståndaren Jairos dotter. Det är ett svar på hans enträgna bön. Jairos kastade sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en syna­gogföreståndare. Kvinnan i evangeliet hade lidit av blödningar i tolv år. Lika många år som flic­kan har levt. Inga gyne­ko­loger hade kunnat hjälpa henne och det hade ”kostat henne allt hon ägde”. Hon ”hade hört vad som be­rät­tades om Jesus”. Det hon hört räckte för att tända trons låga i henne.

På sina vandringar passerar Jesus den judiska gränsen, in på hedniskt område. Markus beskriver en kuslig värld, represente­rad av en besatt man som har ohyggliga krafter. Han lever bland gravar, skriker och sar­gar sig själv. Hans namn, Legion, ”vi är många”, är symboliskt och syftar på hans många plågoandar. Att hans demoner skickas in i svinen förstärker ytterligare den orena atmosfären, eftersom svinen av judarna ansågs som ore­na. En bild av den värld som är bunden, plågad och sargad av mörk­rets andemakter.

Ovanlig gudstjänst. Det var en ovanlig gudstjänst den gången i Kafarnaums synagoga. Vi får inte höra vad Jesus predikade. Däremot får vi veta hur folket reagera­de. Markus berättar att folket överväldigades av Jesu under­visning, ”för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda”. Det var ingen torr akademisk före­läsning, men det bety­der inte att de kom till tro. Grundligare berättar han om något annat. En man i synagogan var besatt av en oren ande. Han börjar skrika: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?” Man­­nen tycks veta vem Jesus är och reagerar häftigt. Jesu närvaro och för­kunnelse var tydligen ett hot för honom. ”Har du kommit för att ta död på oss?” Den arme man­nen tycks helt ha fångats i ondskans klor. Han vill inte bli befriad. Mannens ord kunde ha va­rit djävu­lens. Jesus har kommit för att förgöra ondskan.