predikningar

Gud utvalde en mor för att rädda oss. Det finns något djupt mänskligt i att Kyrkan inte kun­nat glömma Marias födelsedag. Det vore ju att glömma vår mors dag. Men det tog tid att ”förstå”. Först år 1854 var tiden mogen för att teologiskt klargöra hen­nes ”ut­korelse och fullkomliga renhet”, som ju firas den åttonde de­cember, nio månader före den­na dag. Tron på hennes utkorelse fanns där hela tiden och redan på 500-talet firades hennes födelse. Liturgin kallar den ”frälsningens gry­ning”, den dag då ”räddningen för hela världen dagades”.

Paulus griper in med kraft mot den synd som Korinthierna blun­dat för och släppt in. En av de troende levde ihop med sin styv­mor. Han menade sannolikt att hans ”andlighet” gjorde det likgiltigt vad han gjorde med sin kropp. Hans andlighet ställde honom över buden. Så tänkte gnos­tikerna – och gör det fortfarande. Benedictus hänvisar till apostelns ord när det gäller andra, men lika all­var­liga förseel­ser i klostret. Både Paulus och Benedictus gör det med syn­da­rens bäs­ta för ögo­nen, men också för att hindra att det onda spri­der sig. ”Lite surdeg får hela degen att jäsa.”

”Vi tänker Kristi tankar.” Redan i början av det första brevet till korinthierna skymtar målet fram. Längre fram i sin undervisning skall Paulus beskriva det med bilden av Kristi kropp, huvudet och lemmarna. Människan blir en lem i den kropp som har Kristus som huvud. Huvudets tankar styr hela kroppens liv. Var­je lem ”tänker” Kristi tankar. Här undervisar aposteln om hur människan får kunskap om Gud. Det kan bara ske genom Guds Ande. Ingen utan Guds egen An­de vet vad som finns i Gud. Ingen utom Sonen. Och Sonen upplyser genom sin Ande.

Att efterfölja barmhärtigheten. Profeten Jeremia klagar över det uppdrag han har fått. Och mer än så. Han anklagar Gud för att ha förlett och lurat ho­nom, när han fick sin kallelse som profet. ”Du förledde mig”, säger han. I ärlighetens namn måste han tillägga: ”Jag lät mig förledas”. Men så fort­sätter han: ”Du blev mig för stark, du fick övertaget”. Han klagar eftersom han blir till åtlöje för folket när han förkunnar. ”De gör narr av mig.” Han klagar över att stän­digt tvingas ro­pa: ”Våld och förtryck!” Varje gång han talar måste han påtala folkets synder och otrohet mot förbundet. Han försöker tränga un­dan och glömma uppdraget: ”Jag bryr mig inte om att tala i hans namn”. Men då blir det som en brin­nande eld i hans innersta. Han för­mår in­te stå emot.

Det är svårt att blunda för kyrkans profetiska kallelse när vi hör dagens evan­gelium. ”Det är inte tillåtet för dig att leva ihop med…” Vad säger den profetiska kyrkan om dagens samboförhållanden, otillåt­na äk­tenskap eller homosexuella relationer? Det som bara för kort tid sedan erkändes som norm, har idag förvand­lats till något som inte ens får sägas offentligt. Må vi be om mod att i rätt tid och med rätta ord säga det som måste sä­gas. Ve den kyrka som tiger.

Augustinus skulle inte ha svårt instämma i Paulus ord: ”Eftersom världen, omgi­ven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom vishe­ten, beslöt Gud att ge­nom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror”. Augustinus hade genom­skå­dat manikeismens grundlösa spekulationer. Hans sökande hade fört honom till trons förgårdar. Han påverkades och berördes av Ambrosius förkunnelse och av skönheten i liturgin. Han var omgiven av kristna vän­ner, vars red­barhet och ärlighet han beundrade och avundades. Han för­ak­tade sitt eget livs obeslutsamhet och oansvarighet. Men det avgöran­de fat­tades.

I inledningen till sitt förs­ta brev till korinthierna tackar Paulus för alla de gåvor Gud har berikat församlingen med. Också den heliga Monica tackar Gud när hon märker att hennes liv är på väg att fullbordas. Inte minst tackar hon för sin son Augustinus, att Gud hört hennes böner. Hon fick uppleva hans dop av den helige Am­bro­­si­us, som gjorde honom till en ka­tolsk kristen.