Kortpredikan 16 oktober 2021
Rom 4: 13,16-18; Ps 105: 6-9, 42-43; Luk 12: 8-12
”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde.”
Abraham trodde på löftet om en son, trots att hans och Saras höga ålder talade emot det. Han trodde på den ”Gud som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hans tro övergår i hopp.
I förbifarten påminns vi om att både tro och hopp är gudomliga gåvor. Endast Anden kan ingjuta hopp om den Gud som ”ger döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”. Hopp är något mera än allmän optimism.
Längre fram i detta brev skall Paulus säga att han är stolt över sina lidanden, ”ty lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp”. Kan lidande leda till hopp?
För den som plågas kan det låta cyniskt. Men Paulus hade inte förskonats från motgångar, lidande och ångest.
Att kännas vid Jesus inför människorna kan kräva en klar och modig bekännelse. Men det går utöver att finna de bästa orden och vinna ett meningsutbyte. Det som behöver sägas när vi ställs till svars ”skall den helige Anden låta er veta”.
Det gäller också i bönen, som Paulus skall säga senare i samma brev. När alla egna ord tagit slut kan Anden börja be i oss och ”vädja för oss med rop utan ord”.
Som när Abraham höll fast vid hoppet trots att ”allt hopp var ute”.
Samtidigt är hoppet inte bara en gåva. Det är också en dygd, att ”hålla fast vid”, att ge näring och att öva. Be om hopp! Läs Psaltaren 42-43!
Vi firar den heliga eukaristin i tron: ”Din död förkunnar vi och din uppståndelse bekänner vi”. Men också i hoppet: ”Till dess du återkommer i härlighet”.
Eukaristin firar Kristi påsk, där allt hopp var ute. Tron hoppas på den Gud ”som ger de döda liv och talar om det som ännu inte finns som om det redan fanns”.
Den heliga kommunionen ger oss del av det vi hoppas på.
pater Ingmar Svanteson
