predikningar

Vetekornet. Det är naturligt för människan att hon vill uppnå något i livet. Något som är av bety­delse och som bär frukt. För att nå detta mål satsar hon sina krafter. Människan anar att hon har en uppgift, som ger mening åt hennes liv. Det kan kännas bittert när något hindrar eller saboterar dessa planer. Sjukdom, olyckor, eller, vilket är svårare, när pla­nerna saboteras av andra människor.

”Aldrig har någon människa talat som han.” Tjänarna som sänts ut för att gripa Jesus kommer tillbaka tomhänta. De blir själva gripna, av hans ord. Översteprästerna och farisé­erna som sände ut dem hade sin me­ning om Je­sus klar. Tjä­narna som sändes ut hade fortfarande kvar sin förmåga att lyss­na, utan fördomar.

Josef påminner oss om att Jesus växte upp på en bestämd plats på jorden, i en egen familj. Detta trots att han var på väg att fullfölja sin gränsöverskridande kal­lelse och redan som tolvåring sökte sin himmelske Fader i temp­let. Han följde si­na för­äldrar tillbaka till Nasaret och ”lydde dem i allt”. ”Under den helige Josefs trogna vård lät Gud frälsningens mys­terier ta sin början på vår jord.

Folket har ”tagit sig till vad fördärvligt är”. När Mose dröjer uppe på ber­get blir de otåliga och gjuter sig en kalv, som de tillber och kallar sin gud. Det kan tyckas barnsligt och dåraktigt, men är en bild för människans böjelse att avguda det synliga och det hon kan åstadkomma med egen förmåga och intelli­gens. Människan söker det skapade före Ska­pa­­ren, när denne tycks hen­ne avlägsen och oåtkomlig. Mose vädjar och bönfaller för folket. Han på­minner om Guds egna löften till fä­der­na.

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom honom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar Jesu gudomliga anspråk är att just i det anstötliga lig­ger det största och hisnande evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Källan till detta vatten är en person, en män­ni­ska ”fylld av nåd och san­ning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”