predikningar

Profeten Jeremia är i Gamla Testamentet en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men anklagelser och hotelser kan inte tysta honom. De får ho­nom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”. I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet försöker judarnas repre­sen­tan­ter på nytt att stena Jesus. Han hänvisar till de gärningar han ut­fört: ”Tro åtminstone på dem, om ni nu inte kan tro på mig”.

För det inre sinnet kan det verka förvirrande att fira Bebådelsen så nä­ra påsk. Bilder och ”tonen” i dagens högtid ”låter” mera jul än påsk. Men påsken förutsätter julen och inkarnationen når sin fullbordan i vår Herres död och uppståndelse. Tre gånger om dagen, när vi ber Angelus, påminns vi om dagens hög­tid. ”Vi som genom ängelns budskap fått veta att din son har blivit män­niska.” Bönen fortsätter: så att vi ”genom hans lidan­de och kors når fram till uppståndelsens härlighet”.

Den sagolika berättelsen om de tre männen i den brinnande ugnen be­kräftar sin sanning i den långa raden av heliga i både Gamla och Nya Förbundet. Berättelsen avslöjar deras hemlighet. Nå­gon är med dem, någon som ”ser ut, som om han var en gudason”. Det befriar dem inte från skyldigheten att modigt följa sanningen. De tre män­nen vittnar om detta när de åläggs att tillbe den av­gud som Nebu­kadnessar hade låtit ställa upp, och som ställs upp i andra förklädnader i varje ny tid: ”Om Gud vill så kan han rädda oss och om han inte vill så dyrkar vi ändå inte dina avgudar”.

Folket knotar under vandringen. De saknar bröd och vatten och menar sig ha skäl att klaga. Men knotandet gör dem ännu mer blinda. De glömmer vad Gud har gjort med dem. Guds omsorg om dem förvandlas till rättig­he­ter. De tror sig kunna ställa krav på Gud. Knotandet är ingen harmlös detalj. Det får följder. Bi­beln beskriver följ­derna som giftiga ormbett, som gör dem sju­ka, dödligt sjuka.

Instängda av pandemin bryter vi oss ändå ut och firar Bene­dic­tus´ himmelska födelsedag, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. Det är Benedictus´ påsk. När Benedictus förstod att dö­den nalkades, lät han sig föras till kyr­kan där han tog emot kommunio­nen. Med lyfta händer och stödd av si­na brö­der, som Mose, över­lämnade han sin ande.