Kortpredikan 24 november 2021, S. Andreas Dûng Lac och följeslagare, de vietnamesiska martyrerna
Dan 5: 1-6, 13-14, 16-17, 23-28; Till Dan B: 39-44; Luk 21: 12-19
Daniel uttrycker domen för den övermodige babyloniske konungen Belshassar.[1] Under ett gästabud prisar sällskapet sina maktlösa avgudar och skålar i bägare tagna från templet i Jerusalem (helgerån). Men inför den skrivande handen på väggen fylls han av oroliga tankar. Hans kropp skälver.
Skriften på väggen har blivit ett varningsord till alla som missbrukar sin makt, ett mene tekel. De övermodigas dagar är räknade. Ibland döms de redan under sin livstid. Men till slut på den yttersta dagen.
Också Jesu ord antyder en dom. Vår tro säger oss att domen först drabbar honom själv, på korset. För att definitivt krossa djävulens övermod.
Ändå gör fienden fortsatt motstånd – som i dödsryckningar. Det drabbar också hans lärjungar som skall mötas av motstånd, förräderi, fängelse och hat, också i familj, släkt och vänner.
Lukas ord återspeglar vad som hände den första kristna församlingen, men ingen tid har varit så fylld av förföljelse som vår egen tid. Man har räknat ut att var femte minut dödas en kristen för sin tros skull. I vår kultur tar det sig försåtligare uttryck.
Vi firar de vietnamesiska martyrer som gav sina liv under 1800-talet stora förföljelser. Men också idag lever kyrkan i Vietnam under hård press. Därför är den också levande och fylld av glädje. En av martyrerna vittnar: ”Mitt under dessa lidanden, som brukar förfära andra, fylls jag genom Guds nåd av jublande glädje, ty jag är inte ensam utan tillsammans med Kristus”.
Jesus säger: ”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.”
Uthållighet bygger på kärlek till den Herre som hela tiden ger sitt eget liv åt de sina.
Därför ber vi om mod och firar den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
[1] Daniels bok skrevs långt senare, som tröst under den mackabeiska förföljelsen. Vi hörde om det under förra veckan.
