Kortpredikan 20 november 2021, Vårfrumässa
1 Mack 6: 1-13; Ps 9: 2-4, 6, 16b, 19; Luk 20: 27-40
Läsningarna denna vecka har hämtats ur Mackabeerböckerna. Idag hör vi om kung Antiochos IV Epiphanes död i förtvivlan över sina övergrepp mot Juda land och på Guds tempel i Jerusalem. Han hade placerat en främmande gudabild på platsen för brännofferaltaret i templet. Det kallas helgerån, sakrilegium. Hans kvalfulla död bekräftas av en grekisk historieskrivare.
Det är en bister påminnelse om att den världsliga makten ytterst har sin makt från Gud. När den världsliga makten inte respekterar tron på Gud utan förgriper sig på den gräver den sin egen grav.
Så sker också när tron reduceras eller förvanskas. Saddukeerna var ett prästerligt parti på Jesu tid som avvisade tron på de dödas uppståndelse. De menade sig inte finna denna tro i de fem Moseböckerna. Det kan tyckas vara en fråga för specialister och finsmakare, men den får avgörande konsekvenser för helheten.
Jesus möter dem på deras eget område genom att de dem svar ur Andra Moseboken. Herren är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Gud vore inte dessa patriarkers Gud om dessa inte levde. Han är inte en Gud för döda utan för levande.
Att inte leva för Gud är att vara skild från livet, och därmed att redan vara död. Att leva för Gud är att leva, redan nu. Den tron når sin fullbordan genom Kristi uppståndelse och det hopp som rinner fram ur den.
Tron på uppståndelsen ger ett hopp att både leva och dö på.
Samma hopp förmedlar jungfru Maria. På dagen för hennes upptagande i himlen sjunger kyrkan om denna högtid som ”ett hoppets tecken och en ljuvlig tröst för ditt folk på dess vandring genom tiden”.
Med henne, den fullkomligt frälsta, firar vi den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
