Andra temapredikan om Amoris Laetitia – Kärleken i äktenskapet

Andra temapredikan om Amoris Laetitia – Kärleken i äktenskapet

Kära bröder och systrar,

Vi har nu kommit till kapitel IV i Amoris Laetitia och temat kärleken i äktenskapet. Ser vi tillbaka till de tre första kapitlen finner vi att kärleken i äktenskapet vilar på den fasta grunden av Ljuset i det gudomliga Ordet och i förbundet mellan en man och en kvinna som har Guds uttryckliga stöd i den sakramentala nåden. Familjens existens vilar på äktenskapet men dess överlevnadsförmåga beror på flera olika mänskliga egenskaper och nådegåvor från Gud.  

Här måste vi vara medvetna om två viktiga ting: äktenskapets sakrament är tvåfaldigt, när det ingås högtidligt i frihet och med samtycke, och som ett pågående sakrament som bygger på tron. Det andra vi bör inse och uppskatta är att förbundet mellan man och kvinna i Gamla testamentets tid var ett förbund under lagen men inte som sakrament. Sakramenten är den ofattbart stora frukten av Inkarnationen och Herren Jesu Kristi Uppståndelse från de döda.  De kristna gifta är bärare av något nytt, en närhet till Gud som det Gamla förbundet inte kunde ha eftersom tiden inte var fullbordad.

Vi kan säga att det sakramentala äktenskapet föregicks i tron på löftena om en Frälsare, Messias, som genom sitt nedstigande till jorden i mänsklig gestalt, förenat den syndfulla människan Adam med Guds Son, som var utlovad av Gud redan efter syndafallet i Edens lustgård, det Paradis som stängdes för människan för hennes olydnads och högmods skull. Kristus Jesus är den nya människan liksom Maria är den nya Eva och i dessa två har hela människosläktet sin frälsning från syndens straff och sin eviga lön i himlen för sin ödmjukhet i tron och gärningarna. I detta mysterium får kärleken i äktenskapet en utvald plats i Guds skapelseplan. Kärleken i äktenskapet är en kärlek mellan människor och mellan människor och Gud. Påven betonar S:t Paulus i 1 Kor 13: 4 - 7 i den så älskade texten ”kärleken lovsång”: ”Kärleken är tålmodig och god. – Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den”. Hela denna sång är en lovsång och en bön om heligheten i vardagen. Påven återkommer i slutet av sin Uppmaning till dessa ord av kärlek när han talar om de gifta kristnas spiritualitet i äktenskapet.

Han pekar på att kärleken inte kan vara självisk. Det förstår vi ju alla att det är kärlekens väsen att visa kärlek till andra och att tänka barmhärtigt om alla som behöver vårt stöd. Men påven säger också något mycket viktigt för att vår kärlek skall vara osjälvisk, och då kan det till och med låta som en paradox, en motsägelse: man måste först kunna älska sig själv för att kunna älska någon annan. Det är en viktig hemlighet. Påven frågar: ”Om man är hård mot sig själv, mot vem kan man då vara god?” (101). I tacksamheten till Gud för att man är skapad lik Gud, finns en stor dygd, kanske den främsta, nämligen rättvisan. Utan rättvisa kan man inte leva ett sant kärleksfullt liv.

I äktenskapet måste man behålla glädjen i kärleken (126), säger påven. Det är en särskilt viktig punkt i påvens uppmaning och det är kanske därför han kallat den just ”Glädjen att älska”. Men trots detta anslag varnar han för den sortens slentrian i äktenskapet som långsamt dödar kärleken. Han menar, som den andliga människa han är, att man måste odla den betraktande kärleken. Kärleken är som en trädgård. Den måste skötas och ses till, den måste planeras och kostas på. Annars förfaller den och blommar inte mer.

Hela denna betraktelse om kärleken i äktenskapet i påven Franciskus’ uppmaning är mycket biblisk. Det känner vi alla som inspirerande. Det är ord, som lever, ord som är brinnande. Men ord. Det räcker ändå inte som spiritualitet eftersom det är gärningarna i äktenskapet som är det sannaste uttrycket för en levande kärlek.

Kärleken måste få sin tid för att växa och bli karaktäristisk för relationen mellan makarna. Livet i kärlek mellan dem uttrycks på så många olika sätt, genom uppmärksamheten och älskvärdheten. Hos både mannen och kvinnan kommer med kärleken också en beundran över skönheten hos den andre – även om den andre objektivt sett inte är en bildmässig skönhet. Skönheten är en inre sak, den har sin egen doft, helighetens doft!

Hela det fjärde kapitlet är egentligen en biblisk meditation av kraft och djup. Men påvens uppmaning är ju som han sagt en uppmaning till vardaglighet och ständig förnyelse av äktenskapslöftena. Vi är kallade att odla kärleken för att den ska bära frukt i vårt liv. I nästa predikan, den tredje av de fyra, ska jag lyfta fram kärlekens frukter, enligt påven, fruktsamheten i nytt mänskligt liv och uppdraget att forma och fostra barn till sanna tillbedjare av Gud. Amen.

                                                                                                                        diakon Göran Fäldt

Diakon Göran Fäldt

diakon Göran FäldtGöran Fäldt är gift och ständig diakon i S:t Franciskus katolska församling sedan 1982. Han är mångårig ordförande i katolska stiftets Utskott för  Äktenskap och familj. Han gick i pension som lärare i Jönköpings kommun 2004. I församlingen inbjuder han två gånger om året förlovade par till äktenskapsförberedande kurs inför parens vigslar. För en fördjupad förståelse av äktenskapets sakrament och för familjernas avgörande betydelse i Kyrkan och i samhället har han översatt flera verk av påvarna och andra specialister på äktenskapsteologins område. Under 2018 kom en samlingsvolym på 12 skrifter ut från Katolska Utskottet för Äktenskap och Familj. Han ansvarade för den nordiska katolska familjekongressen i Jönköping i maj 2010 och är för närvarande engagerad i förberedelserna till de nordiska familjedagarna i Norge i maj 2020. Som tidigare ordförande i Caritas Jönköping har han ofta tillfälle att vara en hjälpande hand i människors nödsituationer och kan förmedla Caritasmedlemmars gåvor och engagemang för behövande. Predikningar och föredrag om till exempel encyklikan Humanae vitae (1968) är andra områden i hans liv. Han medverkar regelbundet med debattartiklar i Katolskt Magasin och skriver betraktelser inför helgen i Jönköpings Posten. Med sin hustru Lena har han levt i S:t Franciskus katolska församling sedan 1969 och varit ständig diakon sedan 1982. Han var i flera omgångar ordförande i Jönköpings kristna samarbetsråd JKS och suttit i styrelsen för den fristående föreningen Teologiskt Forum. I den rollen han haft glädjen att inbjuda kända katolska präster att föreläsa för teologiskt intresserade i Jönköping.