Kortpredikan 22 oktober 2021
Rom 7: 18-25a; Ps 119: 66, 68, 76-77, 93-94; Luk 12: 54-59
”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”
Paulus är på väg till den insikten, trots att det börjar med en plågsam erfarenhet.
”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” Det är inte svårt att känna igen sig, antingen man är nybörjare eller erfaren.
Det gäller att höra vad aposteln säger. Hans erfarenhet betyder inte total maktlöshet. Med sitt förnuft kan han se och avgöra ”vad som är rätt”, som Jesus säger. Han är inte ett blint offer, utlämnad åt känslokaos och förvirring. Han är inte identisk med synden. Synden är något främmande.
Förmågan att se och bedöma har han fått genom Guds lag, som han bejakat med sitt förnuft. ”I mitt inre bejakar jag ju Guds lag.” Han låter denna insikt forma sitt samvete så att det allt bättre kan avgöra och skilja på vad som är synd och vad som inte är det.
Det är förmågan att handla som inte räcker. Med egen kraft är han inte i stånd att följa den inre moraliska kompassen. ”Viljan finns, men inte förmågan.” ”Jag arma människa”, klagar han.
Men han slutar inte där. Han slutar i tacksägelse. ”Jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre!”
Han är inte så hjälplös som hans klagan först ger intryck av. Det är en kamp, men han tackar redan Gud för segern.
Detta är det verkligt omvälvande och hoppfulla. I det kommande kapitlet, vi skall höra ur det i morgondagens mässa, vittnar han om nåden, om att Guds Ande bor i honom.
Också den benådade faller, igen och igen. Också ”små” syndafall blir alltmer plågsamma. Men något nytt har kommit till.
Den som fallit gör bot, reser sig och fortsätter. Kraften att resa sig är större än den kraft som fått honom på fall. Det som vid döden ännu fattas i helgelsen renas i skärselden, ”till sista öret”.
Det är nådens kraft vi lever av. ”Jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår Herre!” Vi får del av den kraften i den heliga eukaristin.
pater Ingmar Svanteson
