Predikan 27 söndagen under året 2021

Predikan 27 söndagen under året 2021

Äktenskapet mellan man och kvinna – naturlag och sakrament, ingen social konstruktion

1 Mos 2: 18-24; Ps 128; Heb 2: 9-11; Mark 10: 2-16

Kära systrar och bröder i Kristus,

Äktenskapet är inte bara en angelägenhet för de berörda, utan viktigt för hela det mänskliga samhället. Därför omgärdas det i alla tider och kulturer av regler och villkor för att skyddas och stärkas. Överallt har det en gemenskapsdimension. Äktenskapets form måste förstås bygga på parternas frivilliga engagemang i känslor och vilja, men dess sociala roll är inte att, som det ibland sägs, ”bekräfta kärlek”. Det uttrycker något mer. I Kyrkan är äktenskapet ett av sju sakrament och utgör tillsammans med prästvigningen sakramenten som tjänar trosgemenskapen.

Äktenskapets ställning grundas i den skapelseordning som beskrevs i vår första läsning ur Första Moseboken. Texten förmedlar förstås inga naturvetenskapliga eller psykologiska fakta. Tanken att den skulle göra det, är ett missförstånd från den s k Upplysningen. Istället förmedlas en evig mening, oberoende av vad vetenskapens teorier för tillfället säger.

Den mytiska skildringen av mannens behov av någon som ”kan vara honom till hjälp” syftar inte på en hjälpreda. I originaltexten används istället ett hebreiskt ord för ”hjälpare”, ”ezer”, som i Bibeln också kan beteckna Gud själv. Här ger den kristna tron på Gud som treenig nyckeln till förståelsen. En man och en kvinna ska i en fast föreningvara varandra till inbördes, harmonisk hjälp, varigenom de på ett särskilt sätt kommer att avspegla Gud själv, i sitt tre-eniga väsen.

Att människan är skapad till Guds avbild och till man och kvinna beskrivs faktiskt som ömsesidigt förklarande ett kapitel tidigare i Första Moseboken. I Treenigheten utgår Anden från Faderns och Sonens perfekta och ömsesidiga självutgivande. På motsvarande sätt kan föreningen mellan man och kvinna, och bara den, ge upphov till nytt, mänskligt liv. Tanken på man och kvinna som komplement, inte konkurrenter, och på sexualitetens hemhörighet i äktenskapet mellan dem, utgår, förstår vi nu, från naturen och bekräftas av den gudomliga uppenbarelsen om människan. Och speglar alltså Guds plan. För oss att omfamna och omsätta, inte försöka omförhandla.

Detaljen om revbenet säger inget om något maktförhållande. Återigen framträder meningen bara om vi läser Gamla Testamentet i ljuset, inte av världsliga ideologier idag utan av den fullbordade uppenbarelsen, dvs Kristus. Nyckeln här är Jesus död på korset när soldatens lans öppnar hans sida, där revbenen alltså finns, och ur vilken vatten och blod flödar. Där är bilden av Kyrkan som med sina sakrament föds ur Kristus. Som äktenskapet förenar man och kvinna som ”kött” av varandras ”kött”, så är Kyrkan oupplösligt förenad med Kristus. Hans mystiska kropp, där den ”som helgar och de som blir helgade” har ”samme fader” som andra läsningen ur Hebréerbrevet uttryckte det.

När Jesus i dagens evangelium undervisar om äktenskapet upphöjer han det till sakrament genom att ge Gud platsen i dess mitt. Därför måste han öppet korrigera samtidens uppfattning om skilsmässor, genom att skarpt avvisa det som idag kallas ”moderniseringar” av äktenskapets villkor. När Jesus refererar till hur det var ”vid skapelsen”, heter det också ”från början”[1], vilket på originalspråket grekiska inte bara menar början i tiden utan en ontologisk början, en existentiell grund. Motsatsen till en social konstruktion.

Jesus tal om att ”de två skall bli ett” heter i originaltexten ”ett kött”. Vi har här alltså en gemensam terminologi med första läsningen. Att bli ”ett kött” betyder att se sig själv i den andra och den andra i sig själv. Att det som den ena gör, gör han eller hon också med och för den andra. För detta behöver den naturliga kärleken ges en övernaturligkomponent. Och det är de av Gud, genom Kyrkan, bekräftade löftena om livslång bindning som gör föreningen av en döpt man och en döpt kvinna till ett sakrament, en särskild synlig manifestation av osynligt, gudomligt liv vilken inte kan tas tillbaka eller upplösas. Sakramentet ger kraft och riktning av makarnas vilja för att möjliggöra det ömsesidiga självutgivande som liknar det som pågår i Treenigheten; det Kristus visade på korset.

Det kräver förstås, som för övriga sakrament, vårt samarbete. Om det finns hos båda, leder sakramentet mannen och kvinnan till helighet, vilket välsignelsen i dagens responsoriepsalm pekar fram emot: ”Må du få se Jerusalems välgång”.

Jag förstår självklart att man i den äktenskapliga vardagens slit, ibland t o m slitningar, inte alltid naturligt tänker att man just nu är på väg att bli helgon – så inte heller alltid i den prästerliga vardagen, kan jag avslöja. Men likväl blir det så, om allt får byggas på Guds kraft, aldrig vår egen. Faktiskt pekar uttrycket ”min bättre hälft” om ens fru eller make på en förståelse av äktenskapets sakramentalitet. För den ”gemensamma person”, det ”enda kött”, som äktenskapet upprättar, har en bättre hälft som, förankrad i Jesus Kristus, är den andra. Den vars kärlek, styrkt av sakramentets nåd, ömsom bär, drar och pekar ut riktningen för den första hälften. Att leva trohetslöftet och ett gemensamt böne- och andaktsliv blir här viktiga komponenter i äktenskapet som en helighetens väg.

Den gemenskapstjänst som det sakramentala äktenskapet utför, är först ett vittnesbörd om, som bild av, Guds treenighet och Kristus bindning till Kyrkan; och, sedan, om frukten blir barn, den första förmedlingen av kärlek och tro som den ”lilla Kyrkan”. En del andra ordningar kan absolut, i äktenskapets frånvaro, ge både vittnesbörd och god uppväxt. Men det oupplösliga äktenskapet mellan man och kvinna, förbundet där de ger sig åt varandra i full trygghet och tillit, är Guds norm för familjebildning och samhällsgrund, ofta i kontrast till världens normer som i alla tider, och i hög grad i vår, lätt ser relationer i termer av kontrakt och nytta.

Men vad säger Kyrkan då om misslyckandena? Där slitningarna blir övermäktiga? Till den lämnade? Till den som behöver gå p g a oacceptabla omständigheter? Trots givna löften? Ja, vi vet ju att Kyrkan tillåter separation som sätt att finna andrum, med äktenskapets kallelse som ramen för en möjlig problemlösning. Efter noggrann prövning kan Kyrkan också ogiltigförklara ett äktenskap för att det inte ingicks med rätt förutsättningar, men att det först inte var tydligt.

Misslyckandena är inte ett argument mot äktenskapets gudomligt ordnade villkor, vilket själva temat för dagens läsningar nog påpekar. Däremot en inbjudan till att lita på att med Kristus kan också det kors som ett misslyckande utgör, få mening. Den som väljer att bära tomheten utan att själv bryta sina löften, liknar Gud som alltid förblir trogen även när människan inte är det. Så kan sakramentets nåd ändå manifesteras och ge styrka. Och den som själv inte har kunnat fullgöra löftena, kan genom bikt och bot få förlåtelse och försoning, och på så sätt upprättas i nåden.

Kära vänner, oavsett våra personliga förhållanden blir allt detta en uppmaning till bön: I tacksägelse för den tjänst för Kyrkan som alla sakramentala äktenskap utför. Om styrka för dem som finner det svårt att leva i kallelsen och samverka med sakramentet. Om tröst och helande där det behövs. Och för att alla vi andra, som av olika skäl inte lever i äktenskap, kan få vara ett stöd för dem som gör det. Amen.

                                                                                                               pater Thomas Idergard

[1] Jfr Matt 19:8

Pater Thomas Idergard

Pater ThomasPater Thomas Idergard kommer ursprungligen från Arvidsjaur i Lappland. Efter sin studentexamen 1988 i Umeå studerade han sociologi och statsvetenskap på universitet i Umeå. Han var tidigt politiskt engagerad och var ordförande för Moderata Ungdomsförbundet. Thomas Idergard arbetade som PR-expert i ett antal större organisationer fram till konversionen till Katolska kyrkan 2009. Han studerade filosofi på Newmaninstitutet i Uppsala och inträdde 2012 i jesuitorden för att sedan fortsätta sina teologistudier i London under tre år. Han praktiserade också en tid i Rom på Vatikanradion. Efter prästvigningen började han som församlingspräst i S:ta Eugenia församling vid Kungsträdgården i Stockholm som har fler än 10 000 medlemmar. Församlingen, som grundades 1783, är den äldsta katolska församlingen i Sverige efter den protestantiska reformationen. Församlingen har en mycket omfattande och allsidig verksamhet och är ett av de viktigaste katolska fönstren ut mot det svenska samhället.

Pater Thomas publicerar sina texter på S:ta Eugeniaförsamlingens hemsida klicka här