Predikan den helige Franciskus av Assisi 2021

Den helige Franciskus av Assisi

Matt 11:25-30

Den helige Franciskus dog när han var drygt fyrtio år gammal. Under sina sista levnadsår led han av dålig hälsa. Han var sliten. Det var resultatet av ofta återkommande och stränga fastor och botgöringar. När han senare inte längre kunde klara sig själv, bad han om hjälp av tre av sina medbröder. De blev då vittnen till en hemlighet som Franciskus dolde för andra.

Hemligheten blev känd först efter hans död. Det visade sig att helgonet hade fem sårmärken på sin kropp: två på fötterna, ytterligare två inuti handflatorna och det största i sidan. Franciskus´”stigmata”, det betyder sårmärken,  var äkta sår: de blödde och smärtade honom svårt.

Franciskus dolde dem noga med bandage. Såren liknade Herren Jesus heliga sår. Jesus gav Franciskus´ en särskild del av sitt liv, sitt lidande, sin död och sin uppståndelse. Något sådant hade aldrig hänt tidigare.

Kyrkan beskriver den helige Franciskus av Assisi som ”alter Christus”. På latin betyder det alltså ”den andre Christus”. Det uttrycker att Franciskus följde Jesus i hans spår så nära och tätt intill, att han blev fullkomligt ”Christuslik”.

Stigmata vittnade om att Franciskus hade dödssmärtor. Trots detta behöll Franciskus sin frid och glädje även under de sista stunderna av sitt liv. För att inte förlora Guds glädje bad Franciskus till och med två medbröder att i närheten oavbrutet sjunga glädjefyllda Psaltarpsalmer. Han ville inte frustreras och han ville inte ge upp den farliga kampen mot den Onde.

Vi har mycket att lära oss av den Helige Franciskus. Hans lidande och fattigdom utan glädje skulle enbart te sig tragiskt och meningslöst. Han lämnade och avstod från allt han kunde ha fått och från allt han hade rätt till. Han till och med förlorade sin hälsa. Men han behöll sin glädje i Herren, tills de sista stunderna av sitt liv. Detta uppmanar oss att tänka djupare.

Ofta uppfattar vi glädje som skratt eller något som inte alls har med Gud att göra. Om vi skiljer bort glädje från Gud blir vår bild av Gud snarare färgad av allvar än av  glädje. Skulle vi t ex kunna eller våga föreställa oss Jesus när han skrattar?

Vi skulle kanske tänka, och tycka att detta inte är lämpligt eftersom det ingenstans i evangelierna står att Jesus skrattade eller åtminstone log?

Låt oss då titta på Jesus så som Han beskrivs i Evangelierna. Redan själva ordet ”evangeliet” betyder ”det glada budskapet”. Vidare, ”det glada budskapet” förnekar ju inte alls evangeliernas ”allvar” eller ”värdighet”. ”Det glada budskapet” berättar om Jesus Christus, vårt liv och vår glädje.

Idag hörde vi ur Matteusevangeliet: ”Vid den tiden sade Jesus...” När vi öppnar Lukasevangeliet (Luk 10:21) får vi ett ytterligare ljus: ”I samma stund fylldes Han (Jesus) med jublande glädje genom den Heliga Anden…”  Här ser vi Jesus vara glad: Han ”fylldes med jublande glädje”. Intressant att denna glädje inte är någon ”privat” upplevelse isolerad från de andra. Glädjen är delad med någon annan. Med andra. Med oss. I och med  hans heliga Kyrka, delar vi glädjen i vår Herre!

Vi fick ju läsa: ”glädje genom den Heliga Anden”. Och samtidigt skall vi lägga märke till att Jesus upplevde glädje i bön till Gud Fadern. Då kan vi förstå att Jesu glädje är en glädje delad med Gud Fadern och Gud den Helige Ande samtidigt. Det är en jublande glädje i relation till de andra och i gemenskap med de andra.

Låt oss nu läsa vidare Herrens ord: ”Jag prisar dig, Fader, himlens och jordens Herre, för att…” Med dessa ord uppenbaras glädjens ämne och inriktning: ”för att Du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.”

Den helige Franciskus hjälper oss att förstå Guds glada budskap. Han är en av de olärda vilka liknar barn.

Det handlar om barnets inställning, själva varandet; ödmjukhet, beroende. Som ett barn. Det lilla friska barnet är öppet och ärligt, vågar fråga och visa sin okunskap och sitt beroende. Ber sin pappa (eller sin mamma) om hjälp och tar emot hjälpen. Luras inte, hämnas inte. Förställer sig inte. Det är sådant vi lär oss när vi blir större, äldre. När vi har blivit tillräckligt rädda, skrämda av Livet och av vår Fiende, den Onde. Vi ber ingen om hjälp.”Allt står väl till”, intalar vi oss själva och varandra. Så gör inte ett Barn i Barnaskap. Det lilla friska barnet är tryggt i sitt Barnaskap. Förlåter andra. Lever i glädje och i förväntan! Vi vuxna har blivit skrämda, rädda och förhärdade. Vårt Barnaskap har gått förlorat. Vi behöver återvinna det, återerövra det. Med Guds trygga kärleksfulla och nåderika hjälp, och allt som Han erbjuder oss i vårt Barnaskap har Han givit till sin Kyrka att förvalta. Så kan vi, bli som barn. Barn är inte svaga! Barn är starka, modiga, orädda och öppna!

Den helige Franciskus valde att uppleva Guds försyn och makt i sitt liv. När Franciskus offrade sitt liv kom Gud nära honom. Sårmärkena visade hur nära Jesus är den som litar på Honom.

Vi behöver inte vara rädda att förlora något till Gud. Jesus sa: ”Den som finner sitt liv, skall mista det, och den som mister sitt liv, för min skull, han skall finna det.” (Mt 10:39)

När Paulus skrev till församlingen i Filippi för två tusen år sedan, (Fil. 4:4) skrev han även till oss, här i dag; ”Gläd er alltid i Herren.” Så kära bröder och Systrar! Gläd er alltid i Herren! Amen. 

pater Rafał Zarzycki OFMConv