predikningar

Under en öppnad himmel. Redan i början av det nya året är det lätt att se mörka moln på himlen. Det är frestande att fångas av dystra tankar och förlora modet. Men i evangeliet ser vi motsatsen till mörka moln. Him­len öppnar sig när Jesus döps i Jordan av Johannes Döparen. Och det gäller inte bara vid Jesu dop. I den tidiga kyrkan var Tretton­de­dagsti­den en tid för dop. Påven förrättar dop varje år denna dag. Je­su dop är en bild för vårt eget dop.

”Gud är kärlek.” Kärleken börjar inte hos människan. Den har sin källa hos Gud. Män­ni­skan har Gud att tacka för sin existens. Han ville henne för att han äls­kade henne. Han älskar henne för att han är kärlek. Vi vet hur människans förråd att älska är begränsat. Men Gud fortsätter att älska henne. Vi ser det i Jesu medlidande med de hungran­de, med dem som är som får utan herde.

”Du som led­de de vise män­nen, led också oss.” Evangeliet på Trettonde dag jul är älskat och mångbesjunget. ”Stjärnan från Betlehem le­der ej bort, men hem…”. Ur berät­telsen har det vuxit fram en flora av sånger och dikter, bilder och sedvänjor, som gett händel­sen en alltmer sago­liknande karaktär. De vise män­nen har blivit tre kungar, klädda i lysande kläder, ofta som representanter för alla de då kän­da kon­ti­nen­terna.

”Vi har gått över från döden till livet.” Genom att älska sina bröder går de troende över från dö­den till livet. Kain, som slog ihjäl sin broder, ställde sig på dödens sida. Men döden börjar redan i brist på kärlek. ”Den som inte älskar är kvar i dö­den.” Den som hatar tuggar i sig dödligt gift. Vägen ut ur ”döden” beskrivs redan i första kapitlet av Jo­han­nes evan­gelium. En budkavle går från den ene till den an­d­­re. ”Vi har funnit ho­nom. Följ med och se.” – Ett kon­centrat av kyrkans mission genom ti­den och rummet.

Johannes Döparens ord om Jesus som Guds lamm får två av hans lärjung­ar att följa efter Jesus. Han frågar dem ”vad de vill” och får som svar en mot­frå­ga: ”Var bor du?” Jesu svar är en kal­lelse: ”Följ med och se”. De två måste ha hört och sett mycket den dagen. ”Sent på efter­middagen” träffar en av de två, Andre­as, sin bror, Petrus. Han be­­rättar att de har funnit Messias. Han tar med ho­nom till Jesus, som ”såg på Simon” och kallar honom genom att ge honom nam­net ”Kefas”, det betyder Petrus, klippan.

”Den som förblir i honom syndar inte.” Det är lätt att huka sig när man hör detta. Men det är inte ett högt mo­ra­liskt ideal. Johannes formulerar en verklighet. Att ”förbli” i Jesus är att leva i sitt dop, att vara skyddad av ho­nom som har döpt oss med helig Ande. Det finns ingen naturnödvändighet i att synda, trots att det sker så ofta. Allra minst när det gäller en allvarlig synd.