Kortpredikan 26 november 2022, Vårfrumässa
Upp 22: 1-7; Ps 95: 1-7; Luk 21: 34-36
”De skall se hans ansikte.”
På kyrkoårets sista dag får vi detta löfte, hämtat ur bibelns avslutande kapitel. Bilderna hämtas ur berättelsen om paradiset i bibelns första kapitel. Han som skapat allt ur intet, skall till slut återställa allt och göra allting nytt.
Ljuset skall besegra mörkret. Men det himmelska ljuset kommer inte från någon lampa, inte ens från solens ljus. ”Herren Gud skall lysa över dem”. De som får se detta ljus skall själva få sina ögon öppnade och bli ”seende”. ”De skall se Guds ansikte.”
Löftet är givet i den sjätte saligprisningen: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Löftet får sin början redan här i livet.
Det började med Maria. Hon sjunger: ”Han har sett till sin tjänarinnas ringhet”. Då kunde hon se vem hon givit livet, både i barnet och i den korsfäste. Men också för henne var det en väg i tro.
Förutsättningen var hennes ödmjukhet.
Som hjälp för att få våra ögon öppnade hör vi i evangeliet: ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer”.
Vi är kallade att ”stå upprätta inför Människosonen”.
Det gör vi redan i den heliga eukaristin som firas inför ”Guds och Lammets tron”. Det vi här ser som bakom en slöja, skall en gång bli verklighet.
”De skall se hans ansikte.”
pater Ingmar Svanteson
