predikningar

Salomo har fått en uppgift som övergår hans förmåga, att vara le­dare och domare för ett stort folk. Gud lovar att ge honom vad han än ber om. Salomo ber om ”ett lydigt hjärta/ett lyhört sinne”, förmågan att döma och ”skilja mel­­lan gott och ont”. Hans bön ses av fäderna som det första steget för att få ett gott om­dö­me, klokhetens gåva.

Ansgar var benediktinmunk i Corbie i Frankrike, men skicka­des till Corvey i Westfalen vid den tid på 800-talet när kris­tendomen började nå Norden. Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor framgång i sitt missionsarbete i Sverige. Det skul­­le dröja flera sekler innan de frö som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Ham­burg-Bremen 865.

David genomför en folkräkning. Det blir en mönstring och Joab, hans överbefälhavare, kan rapportera antalet ”stridsdugliga män”. Det kan tyckas som en normal åtgärd, men Gud ser det som en svår synd hos David. Straffet drabbar dessutom folket. Vari den bakomliggande synden består får vi inte veta. Hade Da­vids tro på Guds beskydd börjat svikta så att han tydligare behöv­de lita på militära resurser? Hade han glömt att folket var Guds folk, och att han själv bara var dess tjänare?

David gråter över sin son Absalom, trots att han har gjort uppror. Joab, Davids överbefälhavare, tvingas förmana kungen. Davids känslor för Absalom gör honom blind för att upproret också drabbat både hans soldater och hela folket. Medkänslan får inte upphäva rättvisan.

Tänk om någon kunde säga sanningen! Behovet av tillförlitlig information växer. Världen tycks fylld av falsk information och lögner. Vem önskar inte en röst som vi kan lita på? Tänk om någon kunde säga san­ningen! Problemet är bara att när en sann profet tar till orda så blir han oftast avvi­sad. Vi hörde det både i första läsningen och i evan­geliet. Profeten Jere­mia utvaldes till profet redan i mo­derlivet, men hans eget folk skulle avvisa och stå emot honom. Han måste bli som en järnpela­re och en kopparmur mot hela landet, mot både kung­ar, präs­ter och hela fol­ket.

”Du är den mannen.” Natans pedagogik är genomtänkt. Han berättar för Da­vid om en rik man som berövar en fattig man dennes enda får för att mätta en resande. Därmed gill­rar Nathan en fäl­la för David. Han lockar fram hans häftiga reak­tion. David går i fällan och fäller domen över sig själv: ”Dödens barn är den man som har gjort detta”. Men det är mer än skicklig pedagogik. Det är Herrens Ande som av­slö­jar ho­nom. Endast Herrens pil träf­far absolut rätt. Utan den pilen väcks inte den full­komliga ångern.

Det är plågsamt, nästan outhärdligt, att höra om Davids äkten­skapsbrott och mordet på Uria. Det skedde när David stannade kvar hemma och inte drog med ut i fält. Frestelsen till synd blir lätt övermäktig när människan har så myc­­ket ”omsorg om det jordiska att begären väcks”. Erfaren­heten råder oss att undvika situationer som ger ”tillfälle” till synd.