Kortpredikan 14 december 2022, S. Johannes av Korset, präst och kyrkolärare
Jes 45: 6b-8, 18, 21b-25; Ps 85: 9-14; Luk 7: 19-23
”Jag är Herren, ingen annan finns.”
Profeten Jesaja säger det – tre gånger i dagens avsnitt – och Johannes av Korset bekräftar det: ”Gud har sagt oss allt på en gång, i ett enda slag, i detta enda ord”. Katekesen citerar det. (art. 65) Att söka något annat eller något nytt är att kränka Gud.
Johannes av Korset varnar för en andlighet som går förbi sanningsfrågan. Hoppet bygger på en tro som är sann.
Profeten vittnar grandiost om den ende sanne Guden. Han har danat och skapat himmel och jord. Han styr historiens gång. Också mörkret och olyckan tar han i sin tjänst. Teologin skall senare klargöra att ”mörker” är en ”brist på ljus”, att han tillåter och använder mörker, men inte direkt ”skapar” det.
Johannes av Korset lär och vittnar om att ljuset går upp genom lidande och under mörka nätter. Han skrev sina mest sublima texter i fängelse. Också Johannes Döparen prövades i fängelse.
Jesus säger: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull”.
Mitt i sitt hisnande tal om och av den ende Guden hör vi något som liknar en bön:
”Dryp, ni himlar därovan, må skyarna låta rättfärdighet strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli frälsning.”
Sanningen uppenbaras inte genom bedövande ord eller stora visioner, utan genom ett möte mellan himmel och jord. Himlen låter det regna, men jorden måste öppna sig.
Profeten Jesajas tal vittnar om en hisnande sanning, men denna sanning väntar samtidigt på människans tro, och på hennes bön. Kyrkan låter oss be den i liturgin under advent.
Den heliga eukaristin är ”sann” och verklig. Offret bärs fram till den ”evige, sanne och levande Guden”, men kyrkan firar eukaristin som en bön, inte minst under advent.
”Dryp, ni himlar därovan, må skyarna låta rättfärdighet strömma ner. Må jorden öppna sig och dess frukt bli frälsning.”
pater Ingmar Svanteson
