predikan

Ingenting skall fattas mig. Bilden av den gode herden kan i förstone verka avlägsen och kanske romantisk. Än­då väc­ker den en äkta längtan hos många. Varför är annars ”herdepsalmen” 23 i psal­taren så älskad? Varje människa be­höver någon att lita på, någon som inte svi­ker. Någon som är både stark och ömsint. Nå­gon som både känner mig personli­gen och som kan bära ansvar för gemenskapen. Någon som kan föra mig ut ur vilsenhet och ensamhet, utan att göra våld på den per­sonliga friheten.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

”Hur skall jag kunna för­stå utan att någon vägleder mig?” Den etiopiske hovmannen hörde förmodligen till de icke-judar som drogs till den mosaiska tron. Han är nu på hemväg efter en pil­grims­resa till Jerusalem. Han måste ha ägt en skriftrulle som innehöll Jesa­jas 53:e kapitel, om Herrens lidande tjänare. Men hur skall han för­­­stå om inte någon vägleder honom?

Lukas berättar vad som händer efter Stefanos martyrium. Lär­jung­arna tvingas lämna Jerusalem. De skingras över hela Ju­dé­en och Samari­en. Därmed får de nya möjlighe­ter att pre­dika bud­skapet. På olika sätt är martyrernas blod kyrkans bästa utsäde. Om Lukas berättar om denna ”utsida”, så berättar Johannes om ”in­si­dan”. Hela Treenigheten är en­gagerad.

Det finns en detalj i passionsberättel­sen som bara Mar­kus åter­ger. När Jesus tas tillfånga och alla lärjungarna flyr berättas om en ung man som är klädd enbart i ett lin­neskynke. När sol­daterna tar fast honom lämnar han skynket kvar och springer sin väg na­ken. Flera kyrkofäder menar att Markus berättar om sig själv. En slags anonym signa­tur. Markus var enligt traditionen Petrus lärjunge och sekre­te­rare. I av­slut­ningen av sitt brev från ”församlingen i Babylon”, ett täck­namn för Rom, tillfogar Petrus: ”Min son Markus hälsar er”.

Stefanos var fylld av ande och kraft. Ingen kun­­de hävda sig mot ”visdo­men och anden i det han sade”. Men i stället för att lyssna med öppet sinne skickades fals­ka vittnen fram för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som återvänt från diasporan till Jerusa­lem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville be­hålla det invanda. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om.

Brinnande i hjärtat? Än en gång slår vi följe med de två lärjungarna på vägen till Emmaus. I bön om att bli brinnande i anden, som de. Det är inte svårt för kyrkan att känna igen sig i deras situation. När deras mästare dog på korset lämnar de Jerusalem. Av deras hopp är inte mycket kvar. Då får de sällskap av en anonym medvandrare. Vi får veta att det är Jesus, men de två känner inte igen honom. Han frågar vad de talar om. Som en skick­lig terapeut får han dem att blottlägga sina tan­kar.

”Med ens var de framme vid stranden.” Evangelisten Johannes ger denna märkliga information när lärjungarna vill få Jesus att stiga upp i båten. Nyss har det varit hård blåst och höga vågor och lärjungarna blir rädda när Je­sus kommer gåen­de på sjön. När de vill ta med honom i båten händer något. Med Jesus i båten är lärjungarna ”med ens” framme vid resans mål. I förväg låter oss Johannes veta vad pås­ken be­tyder. Något förvandlar vårt sätt att umgås med tiden och rummet. Vi ser det på påsklju­set.