predikan

Bered väg. Adventstidens liturgi skimrar och strålar av Herrens ankomst. I antifoner och psalmer, res­pon­sorier och böner, hela advents­ti­den är genomlyst. Lägger vi örat till marken hör vi hur också berg och höjder, träd och planeter brister ut i jubel när Her­ren kom­mer för att sam­man­fatta allt och upprätta sitt rike. Adventstiden är genomsyrad av den and­ra bönen i Fa­der vår: Tillkomme ditt rike. Liturgin har vaskat fram det ur trons skatt­kammare. Det är som om profeten visste hur vi har det just nu: ”Stärk makt­lösa händer, var fri­modiga, säg till de modfällda: Se, vår Gud kommer och räddar oss”.

Det Nya Förbundet är fördolt närvarande i det Gamla. Jesaja är enligt Hieronymus mera en evangelist än en profet. Han beskri­ver vad Herren skall göra, som om det redan sker. ”Herren förbinder sitt folks skador och helar såren…” Skadorna och såren i naturen har sin upprinnelse i människan. Det är hon som har gått vilse. Utan insikt famlar hon i mörker. Hon ser inte vad Gud gör hela tiden.

Maria sjunger profetiskt att alla släkten skall prisa hen­ne salig. Steg för steg har kyrkan förstått hennes roll i frälsningen. Därför kan Anselm, benediktinen i Canterbury, säga: ”Gud, som har frambringat allt, ville själv fram­­­­gå ur Maria”. Hon blir det kraftigaste värnet för inkarnationens verklighet. ”Gud födde ho­nom (Logos, Guds eviga Ord), genom vilken allt har bli­vit till. Ma­ria födde honom, genom vilken allt har blivit frälst.”

”Vår stad ger oss styrka, murar och värn bereder oss frälsning.” På söndag skall vi i tidegärden sjunga om dessa murar som en bild för Frä­l­saren själv. ”Du är vår styrka, Sion, dina murar och värn är Fräl­saren.” Det är denna grund som ger tron dess stadga. Sinnets fasthet har inte sin grund i trons subjektiva sida, hur ”mycket” eller ”in­tensivt” jag tror, utan i vad och vem jag tror på. ”På dig förtröstar han.”

Ingen bland GT:s profeter talar så tydligt om den kristna trons mysterier som Jesaja. Hieronymus menade att han kunde kallas evangelist snarare än pro­fet. En avhuggen stam, en stubbe, det är vad som återstår av den mäktiga Da­vids­dynastin. Ur denna stubbe skall det skjuta upp ett skott, en telning och gren från dess rötter skall bära frukt.

Ankomsten som förvandlar människans väntan. Människan är en väntande varelse. Väntan är hennes öde. Inte bara i smått, som när vi väntar på bussen eller i telefonkön, inte bara väntan på att hälsan skall bli bättre och prob­lemen få en lösning. Det började redan vid födseln. Barnet måste växa till. Den unge vän­tar på att bli vu­xen. Den vuxne på att fullborda sitt liv. Men inte heller ett fullbordat liv på jorden tillgodoser hennes innersta väntan och längtan. Väntan finns nerlagd i hennes in­ner­sta. Människan är inte nöjd med mindre än honom som skapat henne. ”Du, Her­re,” säger Augus­tinus, ”har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det fin­ner ro i dig.”