Predikan 2 söndagen i advent 2023

Jes 40: 1-5, 9-11; Ps 85; 2 Pet 3: 8-14; Mark 1: 1-8

Kära bröder och systrar,

Evangeliet talar idag om Johannes döparen. Han var budbäraren som förberedde vägen för Kristus. Att framträda som Guds profet och bland människorna ta upp frågorna om synd, skuld, omvändelse och förlåtelse, visste han var förenat med risk för det egna livet. Profeter som sa sanningen om folkets otrohet mot Gud, slog man ofta ihjäl, säger Skriften.

Johannes vittnade med sitt liv om äktenskapets lag om troheten. Han hade sagt till kung Herodes att han inte hade rätt (Mk 6:18) att ta sin brors hustru Herodias till hustru, eftersom det bröt mot sjätte budet ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”. Han utmanade alltså kungen i all hans makt och ställde honom inför Guds lag. Med sina ord undertecknade han sin egen dödsdom (Mk 6:28). Man måste lyda Gud mer än människor. Människans respektlöshet, högmod och hämndbegär var det som dödade Johannes döparen, Elisabeths och Sakarias’ son, Jesu kusin.

Våra moderna samhällen liknar, trots all sin materiella rikedom, det samhälle som mötte Johannes och Jesus. Kyrkans budskap är klart och kan inte vika för makten utan måste säga sanningen. Men Kyrkan måste alltid uppmana och fostra, som en far och en mor fostrar sina barn. De har barnens bästa för sina ögon och underhåller den kärleksfulla relationen med barnen också när de begår sin fel och får problem med sig själva. Föräldrar måste vara både kloka och tålmodiga.

Gud har tålamod med oss alla. Men han vill ställa allt till rätta efter sin gudomliga ordning. S:t Petrus säger på ett annat ställe i sitt brev än det vi läste idag: ”Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig. (2 Pet 3:9).

Det visar på Guds frälsningsvilja för alla sina skapade varelser. Under adventstiden är vi kallade att lyssna till de verkliga profeterna och upptäcka vad vi behöver rätta till inom oss själva. Gör vi det på rätt sätt, räddar vi våra själar och väljer den smala vägen till himlen i vandringen mot den trånga porten till himmelriket.

Vi har alla ansvar först för oss själva, sedan för de andra. Den som vill vara en läkare för andra, måste själv vara frisk, den som vill vara en lärare för andra, måste ha kunskapen om sanningen.

Kristus har sanningen och är sanningen. Inte en minsta prick i lagen har Han upphävt, men varje bokstav i lagen har Han kommit för att uppfylla (Matt 5:17).

De som söker Guds rike inom sig själva väljer korsets väg och lidandet när det kommer. Genom Kristi lidande får varje människas lidande mening och betydelse.

En Jesu lärjunge hör rösten som Jesajas hörde: ”Herren Gud kommer i all sin styrka, sin segerlön har han med sig, som en herde vallar han sina får och tar upp dem i sin famn och bär dem i sina armar” (Jes 40:10-11).

Vilken tid är det nu? Kanske väntar vi Kristi återkomst och den yttersta domen. Det är djävulens sista ryckningar och mordiska gärningar vi måste akta oss för. Det är inte naturkatastrofer och kärnvapenkrig som är tecknet på Hans återkomst, utan avfallet från tron, det som de sanna profeterna varnat för, och kärlekens död som är tecknet.

När vi nu snart får fira Jesu födelse, som är Sonens första ankomst bör vi också tänka på Hans andra och för domen avgörande ankomst. ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när Han kommer?” (Luk 18:8), frågar Jesus.

Det är också sagt att den sista tiden kommer att se en Antikrist, som är djävulen. Hans rike är förräderiets, avfallets och självgodhetens rike. När den sista striden (Upp 12: 6-7) börjar kommer många vara besatta av djävulen och lida svårt moraliskt.

I sådana tider måste vi ha Kristi kärlek i vårt hjärta och gå Honom till mötes i tron, hoppet och kärleken som är Guds gåvor.

Kära bröder och systrar, medan vi ännu har tiden före den yttersta domen, låt oss be oftare, be rosenkransen varje dag och låta mysterierna leva i våra tankar och i vår själ. Det är att vaka med Gud!

Amen.

diakon Göran Fäldt