Foto: Queen's Crag, Northumberland – Amy Gatenby

Jag fick för mig att besöka Shepherd's Law i oktober förra året, och det slår mig varför jag aldrig tänkt på det tidigare. Något fick mig att tänka på och jag kom ihåg att det fanns en eremit här i Northumberland på en kulle inte långt därifrån, och att jag hade varit nyfiken på honom sedan jag var barn. Så jag packade in min man och min lille son i bilen och tog A697 till Powburn. Medan vi körde förklarade jag för min son vem vi letade efter.

Broder Harold Palmer måste vara över 90 år, sa jag till honom, och han har levt ensam och bett på sin kulle i 50 år. Min mormor kände honom, sa jag. Hon brukade lämna kakor till honom i en låda längst ner på vägen.

Min mormor, Molly, älskade en helig man. Hon var en god vän av Society of St Francis (SSF), den anglikanska orden som Broder Harold då tillhörde. På 1960-talet hjälpte hon till att hitta ett kloster åt dem i Alnmouth, vid Northumbrians kust. Harold var en av de första som bodde där, men han bosatte sig aldrig. Han kände den ihållande dragningen i sin egen speciella kallelse och när jag föddes hade den dragit honom rakt ut ur klostret, in och ut ur olika religiösa överordnades gunst och in på detta isolerade fält i Northumbria.

Vi vandrade uppför Harolds kulle, min lilla familj och jag, i den starka solen och den starka vinden, upp till det som i århundraden har varit känt som Shepherd's Law. "Det fanns inget skydd här när Broder Harold kom", sa jag till min son. "Inte ens ett skjul! Han gjorde allt själv." På toppen fann vi eremitaget som Harold byggde: celler, ett klocktorn och ett häpnadsväckande kapell. Man skulle kalla det en skete i den ortodoxa traditionen, bara plats för en eller två kontemplativa och en och annan ovanlig besökare.

(För att möjligen berika läsaren med en större förståelse av berättelsen, bifogar jag en länk om vad en” skete” är; en slags ”bosättning” som jag inte riktigt vet det svenska ordet för. Övers. anm)   https://en.wikipedia.org/wiki/Skete

Men den här sketen var stängd. Vi provade dörren till cellerna och dörren till kapellet. Alla låsta. Min son drog i klockrepet och vinden piskade över det höga gräset. Det kändes som en plats i sorg. Vad hade hänt med Harold? Det korta svaret, som jag upptäckte under de kommande veckorna av e-postande och rotande, var att Broder Harold fortfarande levde, om än bräcklig. Han har sedan dess avlidit, på morgonen den 4 oktober – den helige Franciskus högtid.

Ända till slutet gick han till sin kulle när han kunde. Jag träffade en grupp av hans utmärkta vänner, och genom dem träffade jag mannen själv och läste hans memoarer på den webbplats som dessa vänner skapade åt honom.

Och jag är inte helt säker på om det var mötet, memoarerna eller stillheten på kullen, men jag har också på något sätt funnit en fullständig övertygelse om att Broder Harold var äkta vara – ett vittne till Guds verklighet – och att Herdens lag är en helig plats. "Jag är inget geni på att be", sa Harold en gång till The Oldie. "Jag är bara en helt vanlig person som är medveten om Guds närvaro." Det är svårt att förklara hur uppmuntrande jag tycker att det är.

Det har återigen blivit på modet att tala om England som ett kristet land, men på ett sorgset, elegiskt (=klagande, vemodigt. Övers. anm)  "västerlandets död"-sätt. Paul Kingsnorth skrev nyligen en essä med titeln "And Did those Feet: In Search of the English Soul", i vilken han diskuterar Peter Ackroyds bok The English Soul och efterlyser (utan mycket hopp) en grupp nya andliga krigare: 2000-talets Blakes, Bedes och Bunyans. "Du kan vända dig tillbaka mot ljuset igen, England", säger han. "Det finns en smal stig, och den leder dig förbi bokarna till uppståndelse-porten... Kyrkorna finns kvar, men kyrkbänkarna är tomma nu så när som på spökena. Och var är du, England? Var är du?"

(En lychgate  eller uppståndelseport är en täckt port som finns vid ingången till en traditionell  engelsk kyrkogård . Det finns även exempel utanför de brittiska öarna på platser som Newfoundland , Upland South och Texas i USA, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Norge,  och Sverige .Övers. anm)

Nåväl, England är i Shepherd's Law och var Broder Harold medan han levde. Det finns hos människor som aldrig ryggar tillbaka från sin kallelse. Broder Harold vacklade inte ens när han leddes rakt ut ur anglikanismen och in i den katolska kyrkan. "Efter några månader började jag känna mig konstigt obekväm", skriver han. "Visshet och välbekanta landmärken i livet blev flytande och det kändes som om jag befann mig i fritt fall, inte säker på var jag skulle landa. Då, i ett ögonblick, såg jag att jag befann mig i en låda med texten 'S:t Franciskus' på utsidan, men att jag hade fallit genom lådans botten och hamnat i de monastiska helgonens gemenskap i Northumbria." Han har bett för kyrkans enhet ända sedan dess.

Jag skriver detta på den heliga ön, där Sankt Cuthbert levde och dog. Broder Harold tillägnade Herdelagen till Vår Fru och till S:t Cuthbert, så jag tror att han skulle ha godkänt det. Jag hoppas att han också skulle ha godkänt vår plan att gå över sanden till Holy Island via Pilgrim's Way för att samla in pengar för att trycka hans memoarer och för att be för kyrkans enhet och för framtiden för Shepherd's Law.

Mary Wakefield

Den här artikeln finns i septembernumret 2024 av Catholic Herald. För att prenumerera på vårt prisbelönta, tankeväckande magasin och få oberoende och högkalibrig motkulturell och ortodox katolsk journalistik levererad till din dörr var som helst i världen, klicka HÄR.

Till svenska, november 2024, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.catholicherald.co.uk

Direktlänk till inlägget klicka här