Predikan 2 söndagen i advent 2023
Johannes döparens budskap
Jes 40: 1-5, 9-11 Ps 85: 9a, 10-14; 2 Pet 3: 8-14; Mark 1: 1-8
Kära bröder och systrar i Kristus,
Johannes döparen är den siste av Gamla testamentets profeter, och också den som på många sätt tydligast pekar på Jesus Kristus. Han avbildas ofta just med pekfingret riktat mot Herren. Men han pekar inte bara på Kristus, som är vägen till Fadern, utan också på oss syndare, som måste omvända oss från våra synder för att komma in i Guds rike. Låt oss därför meditera över hur Johannes pekar på (1) himmelriket, på (2) Herren Jesus Kristus, som är vägen till dit, och på (3) oss, som måste omvända oss från våra synder för att bana väg för Herren.
1
Hela Johannes döparens existens är inriktad på himmelriket. Vi läser att han ”var klädd i kamelhår och hade ett läderbälte om livet, och han levde av gräshoppor och vildhonung.” (Mark 1:6) Varför levde Johannes döparen på det här märkliga sättet? Varför drog han ut i öknen? Varför ägnade han sig åt så sträng askes?
Det är inte bara Johannes döparens förkunnelse och dop som förebådar Herren Jesus Kristus, utan hela hans liv pekar mot himmelriket. Tron säger oss att det finns ett liv efter detta liv, som är ojämförligt mycket bättre än det liv vi lever just nu. I Första Korintierbrevet kan vi läsa: ”Vad ögat inte sett och örat inte hört och människans hjärta inte anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom.” (1 Kor 2:9).
Aposteln Paulus skriver därför i Filipperbrevet: ”Jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus” (Fil 3:13–14). Johannes döparen förkroppsligar de här orden. Han drar drar ut i öknen för att inte bli hindrad av distraktioner, världsliga bekymmer och aktiviteter. Han försakar det här livets goda för att helt ägna sig åt Gud.
Ett sådant liv av askes och självförsakelse är obegripligt utan tron. Om vi inte tror att det finns ett liv efter detta, blir det absurt att göra uppoffringar för himmelriket. Livets mening blir då istället att leva ett så bekvämt och angenämt liv som möjligt här på jorden. Johannes döparen vänder sig därför bort från den här världen för att istället fokusera på det eviga livet med Gud. Många helgon har följt hans spår och varit stora asketer. Men vi måste komma ihåg att askesen i sig inte är någonting värd om den inte leder oss till Gud. Våra andliga övningar måste förena oss med Gud. Som Aposteln skriver: ”Om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit” (1 Kor 13:3).
Advent är en tid av besinnelse, då vi försöker gå i Johannes döparens spår och inrikta vår vilja mot Gud. Vi måste därför fråga oss vad vi är inriktade på. Vad är det vi söker? Vad är det som ger mig mening i våra liv? Är det i första hand Gud och bön? Eller är jag i själva verket inriktad på världsliga nöjen och fåfängligheter. Aposteln Johannes skriver i sitt första brev: ”Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom. Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen. Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt.” (1 Joh 2:15–17)
2
Det andra som Johannes döparen pekar på är naturligtvis Jesus Kristus själv, han som är vägen till Fadern. Herren säger ju om sig själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).
Johannes döparen framhåller i sitt vittnesbörd Jesu dop genom den Helige Ande: ”Jag har döpt er med vatten, han skall döpa er med helig ande.” (Mark 1:8) Evangelisten Markus vittnar om detta redan i de direkt efterkommande verserna, där han skriver om Herrens dop. Han säger att när Herren ”steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva” (Mark 1:10). Uppenbarelsen av att Herren är fylld av den Helige Ande är ett tecken att vi genom Sonens dop också blir en boning för den Helige Ande, som leder oss till en djupare gemenskap med Fadern.
Men dopet innebär inte bara att vi blir fyllda med den Helige Ande. Som Aposteln Paulus skriver i Romarbrevet: ”Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet” (Rom 6:4). Genom tron och dopet har vi blivit inlemmade i Kristi mystiska kropp och får därför del av hans livs mysterier. Vi har blivit begravda och uppväckta med Herren Jesus. I och med att vi blivit förenade med Herren genom tron och sakramenten får vi på mystiskt sätt del i hela hans liv och kan leva ett andligt liv i Kristus.
Under adventstiden kan vi därför besinna oss särskilt på att vi måste hålla oss nära Herren Jesus Kristus för att bli frälsta. Det är inte bara nödvändigt att vi tror på Gud utan också på Sonen, som Fadern sänt in i världen för att vi ska bli räddade. Under adventstiden betraktar vi i synnerhet vårt eget mörker med den säkra förhoppningen om att Herren kommer att komma in i vårt liv för att upplysa och fylla oss med sin Andes ljus.
3
Det tredje som Johannes pekar på är vår egen omvändelse. ”Bana väg för Herren, gör hans stigar raka”, skriver profeten Jesaja (Jes 40:3). Folk kom därför ut, ”bekände sina synder och döptes av honom i Jordan” (Mark 1:5). Vi blir frälsta genom tron på Jesus Kristus, men vi måste också göra en kraftansträngning och ändra vårt liv. Inte bara vår intention att tjäna Herren måste finnas och vår vilja att komma in i Guds rike. Vi måste också sätta in medlen för att på ett konkret sätt frigöra från våra synder och ofullkomligheter.
Advent är därför en utmärkt tid att göra en större samvetsrannsakan och gå till bikt för att ta emot Guds förlåtelse för våra synder. Men framför allt är advent en tid för bön och meditation över att Herren kommer att födas i denna värld i yttersta fattigdom för att dö på korset för min skull (Ignatius av Loyola, Andliga övningar, 116).
Låt oss därför vända oss till Gud och be om nåden att inrikta oss på det eviga livet i himlen; om tron på Herren Jesus Kristus, så att han kan sända den Helige Ande in i våra hjärtan och leda oss till himmelriket; och slutligen om beslutsamheten och styrkan att sätta in de rätta medlen, rannsaka våra samveten och liksom människorna som tog del av Johannes dop, gå till bikt och bekänna våra synder för att få del av Guds förlåtelse. + Amen.
pater Mikael Schink
