Pater Thomas Idergard: Kommentar till första söndagen i Advent 2024
Jer 33:14-16; Ps 25; 1 Thess 3:12-4:2; Luk 19:28-40
"Bli en adventsmänniska!"
Vi firar idag Första söndagen i advent, och börjar så ett nytt kyrkoår som under 2025 också kommer att vara ett jubelår i den Katolska kyrkan.
Jubelåret, som firas vart 25:e år, har biblisk grund och vill hjälpa oss att förnya vår tro genom att påminna om dess grund: att vi tillhör Gud och är kallade att vara ett heligt folk som vittnar om Gud för världen. I dagens mässor lyssnar vi till ett herdabrev från de nordiska biskoparna om jubelåret och hur vi bäst kan uppmärksamma det. Advent blir en bra början också på jubelåret, eftersom vår kristna tro ytterst är en adventsspirutalitet.
Vi inleder Adventstiden när inte bara årstiden är mörk utan i en värld präglad av våld, hat, krig och oro. Låt oss då inte glömma att sådan var också den värld som Jesus föddes in i. Detta ska nu inte göra oss nedslagna. Tvärtom. Istället ska det hjälpa oss att se vårt enda, varaktiga hopp. Det ligger inte i våra egna prestationer, inte i politiken, inte i vår ekonomiska, tekniska eller ens sociala utveckling. Det ligger istället i det, i den, som Advent ser fram emot.
Advent kommer av det latinska ordet ”adventus” som betyder ankomst. Som förberedelse för Julens högtid, men också som en betoning av en central egenskap i vår tro, påminner vi oss särskilt under denna tid om hur Gud söker oss, ankommer till oss i vårt mörker, för att dra oss ut ur det; för att det aldrig ska få sista ordet.
I Advent tackar vi för att Gud ankommer till oss genom att bli människa i Jesus Kristus och födas in i vår värld vid en historisk tidpunkt som sedan ändrar all historia.
I Advent ser vi fram emot att Gud ankommer till oss genom Jesus återkomst vid all tids slut, och vid slutet för var och en av oss i tiden.
I Advent förbereder vi oss på att Gud vill ankomma till oss i våra liv varje dag, genom nåden i tron på Jesus Kristus och i Kyrkans sakrament, inte minst den Heliga Eukaristin, där vi får dras in i Kristus offer, och därmed i det som är kärnan av Guds eviga, treeniga liv.
Med Adventstiden vill Kyrkan träna oss att vänta och vaka. Viljan att vänta kommer av hoppet om att Gud är trofast i sitt löfte; i det Gamla förbundet om en befrielse, och i det gamlas fullbordan, det Nya förbundet, att befrielsen är från syndens och dödens makt. När och som Gud vill, som Jesus lär oss att be. I vår väntan öppnar vi oss för att Guds rikes frö ska kunna slå rot och växa i oss och genom våra relationer vidare i världen.
Den tyske jesuitpatern Alfred Delp, som avrättades av nationalsocialisterna, har beskrivit väntan som det sanna livets karaktär och att den insikten borde vara vårt första adventsljus. I en ”instantifierad” tid och kultur där allt måste ske snabbt genom ett skärmtryck, under illusionen att vi kan kontrollera allt, är det ett adventsljus att verkligen meditera över. I Jungfru Maria ger oss Kyrkan den största förebilden i denna tillitsfulla väntan.
Att vaka är att ha beredskap att läsa Guds vilja och att handla med Gud. Att förstå när och hur vi ska göra väntan till handling. När profeten Jesaja, vars bok vägleder i mässans och tidebönernas läsningar under advent, ger oss visionen om att alla folk ska ”gå upp till Herrens berg” som står ”högst av bergen, överst bland höjderna” (Jes 2:2-3) blir det ett program för mitt eget vakande: att betrakta mitt livs olika berg och se vad jag kan göra för att Herrens kan bli det högsta. Genom den Helige Josef och Johannes Döparen ger oss Kyrkan inspiration till vakandets handling. Till skydd för Guds verk och i vilja att i ord och handling bereda andra på det.
Den bästa metoden för att vänta och vaka är inte att rusa mellan glöggbjudningar och shoppingerbjudanden. Sådant kan ha sin plats, men en plats i ett större sammanhang som handlar om alltings sanna mening och om hoppet i Jesus Kristus.
Adventstiden är alltså, mitt i mörkret, en tid av hopp. Vi påminner oss om att en ny världsordning – Guds egen, byggd på sanningen och kärleken – har brutit in i tid och rum, och att den gamla ordningen därför är dömd. En aspekt av den ankomst vi väntar på, är att den nya världsordningens seger, med Jesus liv, offerdöd och uppståndelse, av Gud ska fullbordas i allt. Och som steg på vägen dit, alltmer i vars och ens eget liv. Därför får vi, trots mörkret, erfara en glädje, som den Helige Augustinus påminner oss om, ”innan denna verklighet kommer till oss, innan vi når fram till den”, för ”det finns ingen liten glädje i ett hopp som sedan blir verklighet”.
Vår tro är en adventsspiritualitet. Låt oss för oss själva och varandra under den tid vi nu går in i be om nåden att få bli alltmer av adventsmänniskor som väntar och vakar. I tillit till den nya ordning som Gud med Jesus Kristus för in i världen, i hoppet om att den är det bestående ljuset som övervinner mörkret i smått och stort, och i viljan att göra vad vi kan, om än bara så litet, precis där vi finns, för att detta hopp ska få mer plats i och genom oss.
pater Thomas Idergard