Predikan 1 söndagen i advent 2023

Jes 63: 16b-17; 64: 1-8; Ps 80; 1 Kor 1: 3-9; Mark 13: 33-37 eller 11: 1-10

Kära bröder och systrar, när vi nu går in i en tid av förberedelser för att möta Jesus Kristus i firandet av hans födelse som människa genom jungfru Maria, bör vi först besinna vilka vi är, och vad vi är. Inför Gud är vi, för att låna profeten Jesajas ord, ”leran som är formad av hans hand”. Det är ord som gör det helt klart för oss att vi inte kan vara vår egen skapelse, utan att vi kommer av Gud.

Detta i sin tur betyder att allt vi gör, säger och tänker, våra minsta ställningstaganden, vårt förhållande till andra och till samhället, måste ha Gud som mål och slutlig mottagare. Bara genom Gud kan vi bli det vi är, unika varelser, personer i utveckling, förutbestämda till mänsklighet.

Grankottens frö, tallkottens frö, ekollonet, som faller i jorden kan bara bli vad de är förutbestämda att bli, gran, tall, ek eller människa. Utan kunskap om vårt ursprung i Gud kan vi inte bli vad vi är. Därför säger psalmen: ”Upprätta oss, låt ditt ansikte lysa så att vi räddas”.

Vi behöver Guds ansikte för att finna oss själva. Vi behöver Kristi vänlighet och leende, när vi kommer till Honom med vårt ”Herre, jag är inte värdig att Du går in under mitt tak, men säga bara ett ord, så blir min själ helad”.

Det är ljuset från Honom som höjer oss över frestelserna till synd. Det är Gud som ger oss de inre egenskaperna, dygderna, som kan skapa gemenskap.

Men är det inte samhället som formar oss mer än Gud? Har vi inte förpliktelser som samhällsmedborgare som ger oss status som människor?

Jo, men det är Gud som genom Kyrkan  upplyser vårt förstånd så att vi kan försöka forma samhället. Vi har ingen annan makt eller förmåga att forma vår omgivning än genom vårt upplysta förstånd. En demokrati är ingen garanti för att Guds rike bland människor ska förverkligas. Glöm inte att Hitler valdes till ledare för ett helt folk genom demokratiska processer. Ändå gick det samhället under och krossade människor som om de var löv eller snöflingor. Förståndet är alltså inte en absolut tillgång, utan en möjlighet.

Glöm inte att Nordamerika ville stoppa krigets fortsättning genom två atombomber som utplånade levande människor som var våra bröder och systrar. Det beslutet togs också i en demokrati.

Vad hade hänt med vårt förstånd, det som skulle bringa fred, välgång, blomstring och liv för alla som formats av Gud som leran i drejarens hand, eller marmorblocket i skulptörens vision av skönheten? Hur ska vi kunna överföra Guds vilja till gemenskapens bästa?

”Gud är trofast han som har kallat oss till gemenskap”, säger Paulus i Korinthierbrevet. Det är det vi behöver tänka på. Guds trofasthet är både medlet och målet för hela livet. Men hur svarar vi upp med vårt eget ansvar?

Kyrkan kan inte ersätta Staten. Men Kyrkan kan hjälpa till att forma samvetena så att vi som människor kan skilja ont från gott. Visst vill vi vara goda samhällsmedborgare och följa lagarna, men vi kan inte följa de dåliga lagarna, de som kränker människans egen värdighet. Vi måste hålla fast vid sanningen i det som Herren Jesus Kristus förmedlat till oss genom sitt liv och sina ord. ”Vi måste hela tiden ”hålla oss vakna”, som Jesus säger och som vi fått höra genom en av hans efterföljare, aposteln och evangelisten Markus. ”Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer” (Mk 13: 35).

Det är syftet med hela adventstiden. På vilket sätt kan vi låta Guds trofasthet och kärlek forma våra samveten? Det kanske vi inte vet idag. Låt oss då be om ledning och vara tacksamma för det som Anden vill ingjuta i oss, tron, hoppets och kärlekens nådegåvor. De gåvorna kan förnya oss. Den nåden kan lära oss att växa och utvecklas som människor. Tallfröet blir en stor tall, granfröet blir en grönskande gran, ekollonet en kanske tusenårig ek, och ”leran i Skaparens hand”, en människa, en Guds avbild och lik Gud. Amen.

diakon Göran Fäldt