pater Rafał Zarzycki

”Herre, vem får vara i din boning?” En kort och viktig fråga. Vem? En uppfordrande och självrannsakande fråga. Frågan understryks i dag genom upprepandet i Psaltarpsalmens omkväde.  Vem? Och svaret? Svaret kommer i dagens Bibelläsningar.  I dag hörde vi om bud, regler, stadgar och föreskrifter som skall uppfyllas. ”Du skall det och det…” eller ”Du skall inte det och det!” Enligt den judiska tron är inte de tio budorden fristående bud, utan de ingår i en samling av 613 olika bud, så kallade mitzvot och sammanfattar alla buden i tio kategorier. Den judiska tio-kategoriseringen skiljer sig delvis från den katolska. Av dessa 613 mitzvot är 248 positiva, ”du skall”, och de resterande 365 mitzvot är negativa, ”du skall inte”. Plikt!  För oss, nutidens människor, låter det mycket juridiskt och formellt och kanske inte särskilt övertygande. Jobbigt, tröttsamt, krävande. Vi vill gärna ha det lite smidigt i våra liv, och bestämma allt själva. Människor skyr ofta plikter. ”Ni skall följa dem och lyda dem…” Men varför? 

En gång för inte så länge sedan gick jag förbi en parkerad bil i stan. I bilen märkte jag något som förvånade mig. Konstigt! Genom fönsterrutan syntes två religiösa föremål. Över ratten hängde en rosenkrans med Herrens Jesu Kristi kors. Och under rosenkransen, på kontrollpanelen, stod en liten fastmonterad staty. Denna staty avbildade… Buddha! Du må tro jag blev förvånad! Rosenkransen med Kristi Kors och Buddhastatyn: en konstig och inkonsekvent uppsättning. Idag hörde vi Josua säga några viktiga ord, när han håller sitt utmanande tal till folket i Shekem. Shekem var kulthelgedom för landets avgudar, och just här i Shekem byggde Abraham det första altaret åt den levande Guden, vid samma träd där nu Josua står. (1- Mos 12:6, Jos 24:25-26) ”Om ni är ovilliga att tjäna Herren, välj då i dag vilka ni vill tjäna: de gudar som era fäder tjänade på andra sidan Eufrat eller de gudar som dyrkas av amoréerna, vilkas land ni bor i.”  Nyckelordet bland dessa ord, är det lilla ordet: ”Välj!” Antingen – eller.

Himmelen öppnades även för oss! I Jungfru Marias upptagning i himmelen firas Guds Moders frälsning "till kropp och själ. Denna trossanning fastslogs av Påven Pius XII den 1 november 1950. Innebar den på 50-talet uppenbarade trossanningen något helt nytt i den heliga Katolska Kyrkan?

”Det är nog!” sa profeten Elia. Sade han det till sig själv? Nej, det sade han till Gud. Så har flera av oss känt. Det är nog nu. Och hans bön börjar: ”Ta mitt liv, Herre…”  Tänk… en så stor profet har tappat livslusten. Det är nog. Detta klarar jag inte. Jag orkar inte mer, uttrycker Elia där under ginstbusken.  Varför?

Mannat i öknen är vår färdkost även i dag! Kära bröder och systrar! ”Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen.” Varför knotade Israeliterna? Varför knotar Du? De hade ju just sett Guds fantastiska tecken i Egypten! De överlevde de tio förödande plågorna som farao och de egyptiska hedningarna drabbades av. Sedan såg Israeliterna Röda havet öppna sig för dem när de jagades för att Mannat i öknen är vår färdkost även i dag!

Förra söndagen hörde vi om att Jesus kände starkt medlidande när han såg folket, att det var liksom får utan herde. Jesus undervisade dem. Han såg att de hungrade efter det andliga budskapet om det eviga livet. Han undervisade ”länge”.  ”Det var gott om gräs på den platsen. Och de slog sig ner – det var omkring fem tusen män.” ”Var skall vi köpa bröd så att alla dessa får något att äta?” – Frågade Jesus en av lärjungarna. Filippos konstaterar att inte ens 200 denarer skulle räcka till för att mätta dem alla. Han menar att: Pengar kommer inte att räcka till – här krävs ett mirakel. Herre, här behöver Du gripa in! Så ser Petrus nu en pojke alldeles nära dem, som i famnen bär fem bröd och två fiskar. 

Söndagens läsningar börjar med Guds löfte: ”Och jag skall ge dem nya herdar, som skall valla dem så att de inte längre behöver vara ängsliga eller rädda, och ingen av dem skall komma bort, säger Herren.”  Jesus själv blev för oss denne ”nye herden”. Herren kallade sina lärjungar till de ”nya herdar” efter sitt hjärta som Gud lovade på Jeremias tid. Och ännu tidigare!

Vi är alla en del i Kristi uppdrag, Gud till pris och ära!  Kära Bröder och Systrar! I dagens Evangelium hörde vi, att Jesus sände ut sina lärjungar att predika omvändelse. Så är också vi utsända! I dag nämns också Amos – Han, den store Domsprofeten i Nordriket Israel på 700-talet f Kr., också utvald och sänd av Gud att predika omvändelse. Amos predikade speciellt mot hycklande gudsdyrkan, omoral och förtryck av fattiga. Amos sändes till Betel. Betel låg vid gränsen mellan Juda och Efraims bergsbygd, de sydliga resp. nordliga stammarnas områden. Båda stamgrupperna tycks ha gjort anspråk på platsen. Då Salomos rike delades tillföll den Nordriket. Kung Jerobeam I förnyade kulten i Betel för att avskära sitt folk från Jerusalem. Profeterna betraktade den tjurbild han lät ställa upp som en avgud. Namnet Betel förvrängdes till Bet Aven, "ondskans boning". På 600-talet f.Kr. införlivade kung Josia Betel med Juda rike och förstörde kultplatsen.

”Senapskornet rymmer Himmelriket!” ”Tillkomme Ditt Rike” ber vi Gud i bönen ”Fader vår”. Har du funderat på vad ”Guds rike” egentligen innebär? Jesus förklarar det i korta ord. Budskapet måste vara mycket viktigt eftersom Jesus berättar om Guds rike i flera olika liknelser.

”Jag lyfter räddningens bägare och åkallar Herren.” Påskmåltiden på Jesu tid firades bl a med att lyfta fyra symboliska bägare. Var och en av dem hade en rik andlig symbolik. Vid påskmåltidens början den 14 Nisan lyfte familjens överhuvud den bägare som kallades för helgelsens bägare. Påsknatten började. Den andra bägaren symboliserade Judarnas bittra lidande i Egypten, samt alla plågor och de under som Gud gjorde för att befria det utlovade folket ur slaveriet. Efter att man hade ätit påskalammet, vilket var huvudmåltiden, lyftes den tredje bägaren. Välsignelsens, Räddningens bägare. Det var alltså vid detta tillfälle som Jesus instiftade Eukaristin.