Predikan 18 söndagen under året 2021

Predikan 18 söndagen under året 2021

Mannat i öknen är vår färdkost även i dag!

2 Mos 16:2-4,12-15, Ps 78, Ef 4:17,20b-24, Joh 6:24-35

Kära bröder och systrar!

”Hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen.” Varför knotade Israeliterna? Varför knotar Du?   

De hade ju just sett Guds fantastiska tecken i Egypten! De överlevde de tio förödande plågorna som farao och de egyptiska hedningarna drabbades av. Sedan såg Israeliterna Röda havet öppna sig för dem när de jagades för att dödas och förintas. Och samma vatten dränkte förföljarna. Israeliterna prisade då Gud för hans stora tecken. Och nu är de hungriga och törstiga i öknen. De knotar. Vi knotar också. Om än det ena. Än det andra.

Israeliterna blev inte bara hungriga eller törstiga. De försvagades i tron, i det andliga. De började tänka och värdera materialistiskt. Det var bättre förr. Det kanske Du känner igen? Det var bättre förr. Vi hittar alltid någon köttgryta i vårt minne, att längta tillbaka till när vi är missmodiga och oroliga.

Samma problem gäller alla tiders människor, inte minst oss idag. Detsamma dök upp på Jesu tid. Herren sa till dem som följde honom: ”ni söker inte efter mig därför att ni har fått se tecken utan därför att ni åt av bröden och blev mätta.” Vi blir mätta! Tänk så mycket vi matas av i dag, som ger oss en tillfällig tillfredställelse, men som ju faktiskt inte mättar oss på riktigt. Ni vet, såna där sockersliskiga kolhydratstinna, andliga snabb-lösningar! Tro på dig själv! Sikta mot stjärnorna! Du kan själv, ensam är stark! Gör det som känns rätt för Dig!

Och så ger oss Kyrkan Dagens läsningar, Guds heliga Ord till oss, som berättar om skillnaden mellan det materiella och det andliga. Människan består ju både av kropp och själ. Inte antingen eller, utan både ock. Gud skapade oss i harmoni mellan dessa två. Synden förstörde dock den ursprungliga jämvikten som Gud skapade oss med från början. Synden förblindade oss i det andliga. Vi blev blinda. Vi går lätt vilse. Vi blir så lätt vilsegångna. Som får utan herde. Vi bryr oss mera om det vi ser, det yttre, det kroppsliga. Vi försummar så lätt det andliga. Dessutom hungrar vi och törstar både till kropp och till själ. Som får utan herde. 

Jesus visar oss den rätta vägen: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.” Detta sa Jesus till folk som sökte det yttre, till dem ”som sökte honom på grund av de fick äta när de var hungriga.” Och Herren betonade: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig utan för den föda som består och skänker evigt liv och som Människosonen skall ge er.” 

Herren skiljer mellan ”den föda som är förgänglig” och ”den föda som består”. Den vanliga maten stödjer och är helt nödvändig för det biologiska, kroppsliga livet, den andra maten, det vill säga ”den föda som består” ”skänker evigt liv”. Det är inte fler ”köttgrytor” vi behöver i våra liv, utan Livets bröd. 

I den viktiga dialogen mellan Jesus och folket finns två små, men viktiga frågor.  En av frågorna börjar med orden: ”Vad skall vi göra…?” 

Svaret är inte komplicerat: Man skall tro på den som är sänd av Gud, på Människosonen, på Jesus. Det är endast Människosonen som kan ge det eviga livets mat. 

Och den andra frågan? Den är en fråga om ett kännetecken: ” Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig?” De som talar med Jesus anknyter till det berömda stora tecknet av Mannat i öknen. Mannan var ju den gudomliga och mirakulösa födan från himmelen. Det är hebreiska: ”Man-hu” och betyder ”Vad är det? ”Israeliterna frågade så när de för första gången såg denna himmelska mat. Förstås! Vad är detta? 

Mannat i öknen förebådade Eukaristin. På samma sätt som Brödundret som vi hörde om i söndags. Gud gav folket ”mat som regnade från himmelen”.

Manna behövdes verkligen för att överleva i öknen! Eukaristin, den nya maten, är inte bara viktig, utan nödvändig för det eviga livet. Mässans eukaristiska liturgi anknyter tydligt till Mannat och Jesus som Livets Bröd. Förklaringen hörs just innan brödets och vinets förvandling i konsekrationen: 

”Ja, Herre, du är i sanning helig och all helighets källa. Sänd därför din Andes dagg från höjden att helga dessa gåvor, så att de för oss blir vår Herres Jesu Kristi kropp och blod.”

Det är ingen konst att äta och dricka. Men Livets bröd ställer vissa krav på oss. Vi moderna människor gillar inte krav och anvisningar – Vi vill göra som vi själva vill. Vi vill klara oss själva, eller hur?

Även Mannat i öknen var förbundet till vissa krav: ”Då kan jag sätta dem på prov och se om de rättar sig efter mina anvisningar eller inte.” Vilka krav och vilka anvisningar? Jesus svarade ju på denna fråga: ”Vad skall vi göra…?” För det första är det tron som behövs.

För det andra är det Eukaristins tecken som styrker tron. Utan Eukaristin, utan Den heliga Mässan, utan Jesus tappar vi tron, dör vi andligt! Vi svälter ihjäl. Ja, vi är hotade att dö. Israeliterna fick mat för att inte dö där i öknen.  

Hur ser ditt livs öken ut?  Vad längtar du efter? Var inte rädd – Guds goda föda i rätt tid, gäller även för dig! Vi får mat för att inte förlora det eviga livet i denna världens öken. Därför uppmanar oss den helige Paulus. Han skrev till de kristna som var i minoritet det hedniska samhällets hav:

 ”Lev inte längre som hedningarna. Ni har lärt känna Kristus – såvida ni nu har hört om honom och undervisats om honom efter den sanning som finns hos Jesus.” ”Därför skall ni sluta leva som förut; ni skall lägga av er den gamla människan, som går under, bedragen av sina begär.” 

En hungrig person söker sig till skafferi och kylskåp för att stilla sin hunger. Lev med Kyrkan och ta emot Kristi kropp och blod i Den heliga Mässan, detta som ger dig det eviga Livets bröd!

Genom dopet lever vi som ”nya människor”. Vi förnyas i tron på Jesus genom att ta emot honom som är Livets bröd. Och det förpliktar oss och styrker oss att leva i ”rättfärdighet och den helighet som hör sanningen till.” Var inte rädd! Amen. 

pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał Zarzycki

Pater Rafał ZarzyckiJag föddes den 29 december 1969 i Koszalin i norra Polen, och växte upp med min äldre bror Paweł i en liten by där som heter Sianów. Mina föräldrar Weronika och Rajmund arbetade som hängivna apotekare. De var exempel och förebilder för mig; att vara disponibel och öppen för alla behövande. 

Jag hade den stora glädjen att få goda lärare. Redan som barn fick jag lära mig självdisciplin och känslighet genom att spela violin. Violinläraren prof. Józef Dąbrowski präglade min personlighet. Han visade att resultat kommer med hårt arbete och tålamod. Genom musiken lärde jag mig att uttrycka min egen själ, att öppna mig inför andra.  

Som tonåring träffade jag jämnåriga från den katolska trosrörelsen Ljuset-Livet. Deras exempel och förebild i tro på Gud och på kyskheten, räddade mig från påverkan av den marxistisk-materiella propagandan, som fanns överallt på den tiden. Samtidigt bestämde jag mig för att bli franciskan.

När jag avslutade novitiatet år 1989 återfick vårt land demokratin. Gränserna öppnades och Kyrkan sände ut många för mission. Jag sändes till Sverige direkt efter prästvigningen år 1995. 

Men min vistelse i Sverige hade två mellanakter. 1999–2001 blev jag kallad till katekesundervisning i en stor församling i Gdynia i Polen. 2001 kom jag tillbaka till Sverige och snart blev jag ansvarig för församlingen i Linköping. År 2004 blev jag kallad till Polen igen, som vice-rektor i vårt franciskanska prästsemiarium i Lodz-Lagiewniki och direkt därefter, år 2008–2020 följde tolv intensiva år i postulatet i Gniezno i Polen där jag blev ansvarig för Ordens kandidater. 

Jag brukar säga, att nu började min ”tredje apostoliska resa”. Med Guds hjälp och Eva-Lotta Svenssons korrektur och goda råd, förkunnar jag Guds Ord i franciskansk enkelhet, genom att skriva och förkunna Guds Ord i predikan på det vackra språket svenska.