Pater Ingmar Svanteson

Marias besök hos Elisabet är en ikon. Två kvinnor möts. Olika generationer, olika kallelser, olika förbund, men de ser och hör varandra. De överträffar var­andra i ömsesidig aktning. Benedictus säger att de yngre skall ära de äldre, de äldre älska de yngre. Ibland räcker det med ett leende, eller ett vänligt ord...De omfamnar och bekräftar varandra i ett genuint mänsk­ligt möte, fullbordat av en helig kyss, den helige Andes in­segel.

Triumfens dag - för människan. En av kyrkans lärare (den salige John Henry Kardinal Newman) kallar denna dag en triumfens dag - en triumf för människan. Ingen dag, ingen Nobelfest, ingen mänsklig bragd, kan sä­ga något större om människan än Kristi Himmelsfärds dag. Ty, säger han, denna dag steg människan upp till himlen.

Paulus förkunnar evangeliet i Athen, för den grekis­ka världen, för dem som var "noga med religiösa ting". Han knyter skickligt an till deras intresse. Till en början får han ock­så deras uppmärksamhet. De förstår att Gud inte bor i tem­pel byggda av människohand. Gud är inte bara stör­re. Han är Ande. "I honom är det vi lever, rör oss och är till." Så långt lyssnar de med intresse och uppmärksamhet.

Anden, Hjälparen, skall ”visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är”. Ordet ”visa” är ett starkt ord, som snarast betyder ”överbevisa, demonstrera”. Det är ingen logisk ”överbevisning”. Snarast en ”bevisning” i handling och genom märkliga gärningar. Vi hörde om en sådan ”överbevisning” i första läsningen. Paulus hade befriat en slavflicka från hennes spådomsande och därmed berövat hennes äga­re deras inkomster. De hetsar upp folket mot Paulus och Silas. Dessa pryglas och sätts i fängelse.

I början av Europas evangelisering möter vi en frimodig och driftig kvinna, Lydia. Hon sålde purpurtyger och hörde till de gudfruktiga. När hon lyssnade på förkunnelsen "öppnade Herren hennes hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade".Det är den ”Sanningens Ande”, som vittnar om Jesus. Utan Anden förblir det bara ord. Lydia hörde till ”de gudfruktiga”, som drogs till den mosaiska förkunnelsen. Marken var beredd.

Glädjen över att Jesus går till Fadern. När människan berövas något värdefullt är det normalt att hon sörjer. Att förlora en vän eller en kär anförvant kan drabba hårt. Ofta med känslor av övergivenhet och tom­het. Livet blir in­te mera som det var tidigare. Somliga fastnar i det förflutna, i sina minnen. När man kommit upp i åren och tiden upplevs gå allt fortare är det lätt att tänka att ’det var bättre förr’.

Evangeliet förs ständigt vidare, men stöter också på ständigt motstånd. Lukas berättar hur Anden "hindrar" Paulus att förkunna i Asien. Däremot kallas han genom en dröm att passera en annan gräns: "Kom över till Makedonien och hjälp oss". Paulus lyder ”genast" och evangeliet tar steget över till Europa. Europa tycks idag ha glömt vad det en gång fick lära sig. En gång var det Kyrkan som lärde världen att fälla rätta domar. Idag tycks rol­lerna ombytta och världen dömer ut kyrkan. Och ofta med goda skäl. Kyrkan gör bot och måste göra det. - Men utan att glömma vad det i grunden handlar om.

Ett nytt rike har landat i historien. Mitt bland andra riken, folk och länder. Ett rike som står under egna lagar och inte styrs av andra makter - den heliga Kyrkan.Redan i början ställdes hon inför en svår fråga som hotade att splittra hen­ne. Lukas beskriver hur apostlarna och de äldste finner lösningen på den fråga som i Antiochia hotade att splittra henne. Han berättar om hennes märkliga auktoritet, som över­skrider nationella och etniska grän­ser. Den unga Kyrkan handlar med en oerhörd frimodighet.

”Bli kvar i min kärlek.”Bilden av vinträdet finns kvar, även om den inte nämns. Grenen måste bli kvar i vinstocken för att bära frukt. Lukas berättar om samma kärlek, men i handling. Frågan om hedningarnas omskärelse blev föremål för lång överläggning. Därefter tar Petrus till orda. Det hade varit oklokt att omedelbart ge ordet till Paulus. Kärleken är också klok.

De hednakristnas antal växte. Skulle inte också de omskäras och hålla Mose lag? I Antiochia ledde det till ständiga diskussioner som hade kunnat splittra församlingen. Man vän­der sig då till apostlarna och de äldste i Jerusalem för att få frågan utredd. Det märkliga är med vilken självklarhet detta sker. Man visste intuitivt, genom Anden, att kyrkan var större än den lokala församlingen och att apostlarna mås­te ha det avgörande ordet för att bevara kyrkans enhet.