Pater Ingmar Svanteson

​​​​​​​”Sveriges land och folk.” I dagens kollektbön ber vi alla Sveriges skyddshelgon att hål­la sin hand över "Sveriges land och folk." Det finns en lång rad: Ansgar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hesselblad… Det är lättare att be för något man älskar. Men får man älska sitt land? Fosterlandskärlek ses av många idag som något tveksamt. Det finns många slags ”kärlekar” och foster­lands­kär­lek hör inte till det högsta på rang­skalan.

Den persiske kungen Kores blev på 500-talet f. Kr. Guds redskap till att det fördriv­na folket kunde återvända från fångenskapen i Babylon och åter bygga upp Jerusalem och dess tempel. Den babyloniske kungen hade 70 år tidigare varit redskap för att föra bort folket i fångenskap. Återuppbyggnaden var mödosam och krävde tro, mod och uthållighet för dem som deltog. De som arbetade liknar de stenar som hämtas fram ur naturen och med hammare och mejsel formas för att passa in i bygget.

Bönen för dem som har makt. Vi kan sammanfatta dagens läsningar med att påminna oss Guds första bud: ”Du skall inga andra gudar ha vid sidan av mig”. I moderna öron låter det hotfullt, men egentligen är det ett gott budskap, som visar väg ut ur de prob­lem som människan drar över sig när hon glömmer det viktigaste. Där Gud förnekas och människan försöker bygga livet efter eget hu­vud, blir samhället snart omänskligt, splittrat och utlämnat åt konkurreran­de och grymma makter. Ateismen bygger inga goda samhällen.

​​​​​​​”Följ mig!” En nyutkommen bok på svenska har på sitt omslag en känd bild av dagens evangelium. Konstnären fångar ögonblicket just när Je­sus pekar på Matteus och säger: ”Följ mig!” Matteus verkar chockerad och förvirrad. ”Jag? Det kan inte vara mig du menar.” Han pekar på någon som sitter bredvid. Men vi vet att han steg upp och följde honom.

​​​​​​​Paulus manar Timotheos att undervisa i enlighet med "vår herres Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär". Den som avviker från den sunda läran drivs av "en sjuklig lust att diskutera och trä­ta.” Detta leder till ”strider och ständiga bråk”.  Paulus beskriver dem: "de har tappat bort sanningen och anser att religionen skall löna sig".

​​​​​​​Paulus säger till Timotheos: ”Låt ingen se ner på dig för att du är ung.” Timotheos hade fått en nådegåva genom det uppdrag han fått, förmedlad genom handpåläggning. Han uppmanas att frimodigt läsa ur skrif­terna, för­ma­na och un­dervi­sa, oberoende av sin ringa ålder. Alla har inte Timotheos´ gåva, men alla har tillgång till en ännu större gåva, syndernas förlåtelse.

"Den levande Gudens församling, sanningens pelare och grund­val.” Trots alla Kyrkans mänskliga brister, idag och genom historien, är hon sanningens grundval och pelare. Hon har inte själv tagit eller själv till­skrivit sig denna auk­toritet. Hon lyser inte med eget ljus. Hon har förvisso ofta missbrukat sin auktoritet, men det ändrar inte Her­rens plan, hur riskabel den än kan tyckas vara i våra ögon. Kyrkan har fått både auktoritet och ljus från den Herre som grundat henne. ”Hans härlighet av­speg­lar sig i kyr­kans ansikte.”

​​​​​​​Hildegard av Bingen (1100-talet) upphöjdes av Benedikt XVI till kyr­ko­lärare. För Hildegard var Gud inte skild från sin skapelse. Hon fann ho­nom i den, i stenar, i djur och växter, framför allt i människorna, samtidigt som hon visste att Gud står över allt. Hon blev inte panteist. Hon såg, förun­d­­rades, men tillbad Gud, honom allena. Hennes synförmåga och andra gåvor hade formats av Skriften, av litur­gin och av kyr­ko­fä­derna.

​​​​​​​Under 200-talet sköljde vågor av förföljelse över den kristna kyrkan. Påven Cornelius dog i landsförvisning. Biskopen Cyprianus blev halshuggen. De nämns båda tillsammans i den första eukaristiska bönen. De kallas "okuvliga vittnen för sanningen". Cyprianus uppmuntrar i ett brev de blivande martyrerna: "Hur saligt är inte det fängelse som sänder Guds människor till himmelen. Må vi förakta det närvarande och blott tänka på det tillkomman­de, på det eviga rikets lön, på Herrens om­­famning och välkomstkyss, på åsynen av Gud."

Ett ord att lita på – Lukas femtonde kapitel. Få texter skimrar så av Guds barmhärtighet som Lukas femtonde kapitel. Inga av Je­su liknelser är väl så kända som dessa tre om det förlorade fåret, det borttap­pa­de sil­vermyntet och den förlorade sonen. Kapitlet har kallats evangeliets hjärta. Med apos­teln i andra läsningen kan vi säga: ”Detta är ett ord att lita på och värt att ta till sig, Kris­tus Jesus har kommit till världen för att rädda syn­da­re”.