Pater Ingmar Svanteson

​​​​​​​Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till Kyrkans förfogande. Med Paulus kunde han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktar­na/spa­nar­na hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett "högt ställe", så att de kunde se.

​​​​​​​Under både söndags- och vardagsmässorna till kyr­koårets slut lyssnar vi till Lukas evangelium. Idag talar Jesus i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed programmatiskt villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord. Den första reaktionen var fascination över "de ljuvliga ord som utgick ur hans mun". Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som "Josefs son". De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro.

Den märkliga ödmjukheten. Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur övervinner hon sina inre och yttre fiender? Hur når hon målet? Svaret på alla dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. Vi hörde det ur Jesu mun: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått att öd­mjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att öd­mjuk­­het är vägen till liv.

​​​​​​​Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sitt pund. Men den känslan bedrar. Han hänvisar till sin her­res förmenta stränghet, men det blir en ursäkt för att skyla över lättja, feghet och avundsjuka. Hans herre kal­­lar honom "en slö och dålig tjäna­re". Rädsla är en usel vägledare. Den får stöd av en ogrundad ideologi om verkligheten, tanken att alla måste vara lika och ha samma gåvor.

​​​​​​​”Detta är Guds vilja: att ni skall bli heliga.” Aposteln talar i första hand om kroppen, den egna och bro­derns/systerns. Kroppen är inte något likgiltigt eller utan värde, som den var för gnos­tikerna, då och nu. Eftersom den var av så ringa värde kunde man göra med den hur och vad som helst. I praktiken sammanföll det med hedningarnas hållning, som lät kroppen styras av ”lidelser och begär”.

​​​​​​​Johannes Döparens martyrium uppfattas lätt som obehagligt och pin­samt. Hero­dias har inte glömt vad Johannes sagt om hennes otillåtna äkten­skap med Herodes. Hans feghet gör honom till hennes medbrottsling. Hämndlystnad styr hennes handlande. Det är profetens öde. Elia förföljdes av drottning Isebel. Profeten Jeremia klagar, men är gjord till "en fast stad, till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot dess präster och mot folket i allmänhet".

​​​​​​​Paulus berättar hur han ”förmanade och uppmuntrade” de troen­de i Thessalonike.  Han ”vädjade” till dem att leva ett liv ”värdigt den Gud som kallat dem till sitt rike och sin härlighet”. Det avgörande var att de tog emot hans predikan inte som ”män­ni­sko­ord” utan som ”Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende”.

På den heliga Monicas dag hör vi aposteln likna sin apostoliska verk­samhet vid en mors ömhet för sina barn. Paulus hade pryglats och för­öd­mjukats i Filippi. Såren kan inte ha hunnit läka när han kom till Thes­sa­lonike. Ändå ”uppträdde han lika kärleksfullt som en mor som sköter om sina barn”. I Jesu skarpa ve-rop finns också källan till en omsorg som kyrkan tagit till sig i moderlig omsorg om sina barn. Vi, kyrkans barn, mås­­te steg för steg lära oss måttfullhetens, den gyllene medel­vägen, mellan förrädis­ka ytterligheter.

​​​​​​​”Gud älskar er”, skriver Paulus till de troende i Thessalonike. Vi läser det i första Thessalonikerbrevet, kanske den äld­sta texten i Nya Testamentet, skriven från Korinth år 49 eller 50. Brevet glöder av apostolisk iver och värme. Aposteln minns hur thessalonikerna ”vände om från avgudarna till Gud för att tjäna den levande och sanne Guden”. Hans ”evangelium” var inte bara ”ord”, utan fyllt med ”kraft och helig ande”.

Den hoppfulla kampen. ”Är det bara några få som blir räddade/frälsta?” Frågan kommer från en anonym röst i den folkskara som följer Jesus när han går genom städer och byar och undervisar. Det är knappast en vanlig fråga idag. Att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta en icke-fråga eller näs­tan an­stötlig. Om det överhuvudta­get finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna por­tarna för alla som knac­kar på. Här finns ingen fråga alls, sna­rast upplevs det som en rättighet för den männi­ska som överhudtaget intresserar sig för andliga frågor. Men så har det inte alltid va­rit. I andra tider har det varit en intensivt diskuterad fråga. Men vi lämnar den teoretis­ka diskussionen.