årgång C

Aldrig har någon talat som han. Det finns ord i mänsklighetens historia som lyser starkare än andra. Det finns ord som får alla väl­talare och författare att tystna - av förundran. Det finns ord som människan inte kan glömma. I går­dagens mässa hörde vi om de soldater som skickats ut för att ta Jesus till fånga. De kom tillba­ka tomhänta. När de tillfrågades varför de inte hade utfört sitt upp­drag svarade de: ”Aldrig har någon ta­­lat som han”. Vi hörde sådana ord i dagens evangelium.

Det var ingen behaglig uppgift att vara profet. Att tvingas säga vad Gud befallt honom, men vad folket inte ville höra. Gud lade sina ord i profeten Jeremias mun för att rycka upp och bryta ner allt som stred mot det förbund som Gud ingått med sitt folk. Men folket och deras ledare ville inte lyss­na. Tvärtom ville de röja honom ur vä­gen.

Få texter i Gamla Testamentet är så tydligt profetiska som detta kapitel ur Sa­lo­mos Vishet. Det målar en bild av Kristi påsk, sett med "de gud­lö­­sas" ögon. I denna profetia om Jesus avslöjas samtidigt hur ondskan ”tänker”. Ondskan ”förblindar” de onda, ändå ”tänker” de. Ond­skan rymmer en slags ”logik”, men den är förvriden.

Folket har "tagit sig till vad fördärvligt är". De har gjort sig en kalv, som de kallar sin gud och som de tillber. De "bytte bort sin ära mot bilden av en oxe som äter gräs". Gud kallar dem "ett hård­nackat folk" och vill för­göra dem i sin vrede. Mose vädjar, bönfaller och ger skäl för sin vädjan. Guds befrielse av Israels folk skulle fram­stå som ett stort misslyckande i egyp­tiernas ögon. Mose påminner också om Guds egna löften till fä­der­na. Folket skulle ju bli talrikt som stjär­nor­na och få ett eget land.

Genom sin profet tröstar Herren sitt folk: ”Kan en mo­der glömma sitt barn? Och om hon än kunde glömma sitt barn, så skulle dock jag inte glöm­ma dig.” Profetens ord når sin fullbordan i Jesu ord om sig själv som Faderns Son. Sonen är fullkomligt ett med Fadern. Han följer inte sin egen vilja utan Faderns som har sänt honom.

När vattnet från templet rinner ut i havet blir havs­vattnet sunt. Nåden renar och botar naturen. Människan blir inte konstig eller mind­re mänsklig av nåden. Hon blir sig själv, som Gud har tänkt henne. Kultu­ren hotas inte av Kristi nåd. Den frigörs och blomst­rar.Dessutom flödar nåden över. Den når inte bara till fotknö­larna, knäna och höfterna. Hela kulturen kan om­slutas av Kristi nåd. Men det börjar med människan.

”Se, jag vill skapa nya himlar och en ny jord.” Det gamla skall man ej mer komma ihåg eller tänka på. Många troende har anpassat sig till den sekulariserade värld de lever i. Det är inte ofarligt. Hoppet kan krympa och förminskas. Den troende nöjer sig med att hoppas på lindring i de dagliga plågorna och på något som gör livet ut­härdligt. Tron och hoppet ”sekulariseras”. Det begrän­sas till denna tidsålder och dess möjligheter.