Vigning av diakoner inom Roms stift den 24 oktober 2020. (foto: Daniel Ibanez / EWTN News)

Det finns en djup stillhet som tar över själen när man står vid randen till något stort och mystiskt.

Som att stå vid kanten av Grand Canyon vid soluppgången, innehåller ögonblicket både vördnad och intimitet, storslagenhet och inbjudan. Den heliga liturgin, särskilt det heliga mässoffret, är ett sådant mysterium - ett mysterium som vi inte riktigt förstår.

För diakonen är detta möte inte bara observerande utan deltagande. Han står inte vid sidan av mysteriet; Han står i den, balanserande vid dess tröskel, och lockar de troende in i dess djup. Detta är den heliga terrängen för det som kyrkan kallar ars celebrandi, konsten att fira, så som den kommer till liv i det som vi skulle kunna kalla ars diaconatus, diakonatets konst.

Även om frasen ars celebrandi inte är allmänt känd utanför teologiska kretsar, berör dess betydelse varje katolik. Den hänvisar till det vördnadsfulla, avsiktliga sätt på vilket liturgin firas. Det handlar inte om pompa eller perfektion, utan om bön – hur våra gester, röster och tystnader hjälper till att uttrycka och gå in i det heliga. Även om ars celebrandi ofta diskuteras i relation till prästen, tillhör den också på ett distinkt sätt diakonen. Och det är här vi börjar se den djupare innebörden av hans närvaro vid altaret.

Diakonen i liturgin

De flesta katoliker stöter på diakoner regelbundet, men ibland utan någon större förklaring till vilka de är eller varför de sitter vid altaret. De förkunnar evangeliet, predikar då och då, läser den universella bönen, förbereder gåvorna och hjälper till att dela ut den heliga kommunionen. De ger avsked i slutet av mässan. De tycks ofta röra sig sömlöst mellan helgedomen och världen bortom den.

Men diakonen "hjälper inte bara till". Han är inte en liturgisk assistent eller en ersättare för prästen. Diakonen är vigd, gestaltad genom vigningens sakrament, till Kristus, tjänaren, som kom "inte för att bli tjänad utan för att tjäna" (Mark 10:45). Hans verksamhet är inte bara funktionell; Det är sakramentalt. Hans närvaro i liturgin avslöjar något väsentligt om kyrkan själv: att hon är kallad att tjäna, att överbrygga helgedomen och lidandet, altaret och samhällets marginaler.

Under mässan har diakonen specifika roller som speglar detta uppdrag. Han förkunnar evangeliet, inte bara som en läsare, utan som en som är bestämd att tala Kristi ord till folket. Han förbereder altaret, inte som en tjänare som dukar bordet, utan som en tjänare som hjälper till med förberedelsen av offret. Han lyfter upp kalken och förenar sig med att offra de heliga gåvorna. Och slutligen sänder han ut folket, inte för att lämna något efter sig, utan för att bära den eukaristiske Kristus till världen.

Var och en av dessa liturgiska handlingar har en djup andlig mening. Ändå blir deras betydelse mest uppenbar när de utförs med hängivenhet, vördnad och inre bön. Det är här ars celebrandi och ars diaconatus möts.

Diakonatets konst 

Ars diaconatus är inte ett uttryck som du hittar i katekesen, men det speglar en levande tradition inom kyrkan. Det syftar på det bedjande, avsiktliga sätt på vilket en diakon utför sina heliga plikter, särskilt vid altaret. Det handlar om mer än vad han gör – det handlar om hur han gör det. Precis som en vackert firad mässa lyfter hjärtan till Gud, drar en diakon som tjänar med ödmjukhet och uppmärksamhet andra in i det heliga.

Det handlar inte om teatraliskt eller perfektion. Ars diaconatus är konsten att dyrka medan man tjänar, att vara helt närvarande i det mysterium som utspelar sig på altaret. När diakonen böjer sig inför altaret, förkunnar evangeliet eller förbereder gåvorna, gör han det inte som en man som utför uppgifter, utan som en som står på helig mark. Varje gest han gör är en form av bön, ett yttre uttryck för hans inre kärlek till Kristus.

På så sätt blir diakonen ett slags liturgisk mystiker. Han står inte över folket, inte heller är han skild från dem. Nej, han står mitt ibland dem, som en som tar emot mysteriet med dem och för dem. Hans plats är liminal, vid tröskeln, och hjälper till att öppna vägen till en djupare gemenskap med Gud.

Att stå vid tröskeln

Diakonens placering i helgedomen, ofta till höger om celebranten eller nära ambon, är inte bara praktisk; Det är symboliskt. Han står på tröskeln till mysteriet och förbinder de församlade troende med offeraltaret. Han är inte presideren, och han konfererar inte eukaristin, men hans roll är icke desto mindre väsentlig.

På många sätt fungerar diakonen som kyrkans andliga gångjärn, som rör sig mellan det heliga och det sekulära, Ordet och världen. Han för folkets böner och behov till altaret, och han för altarets nåd tillbaka till folket. I detta är diakonen ett eko av Kristi medlande närvaro, som i liturgin för samman himmel och jord.

Denna tröskelverksamhet fortsätter även efter den slutliga välsignelsen. När diakonen avskedar församlingen med ord som: "Gå i frid och prisa Herren med ert liv", avslutar han inte bara liturgin – han skickar ut kyrkan på mission. Han påminner oss om att det vi har fått nu måste levas, att vi är kallade att bli det vi har konsumerat.

En inbjudan till vördnad

För många i kyrkbänkarna kan liturgin bli rutin. Vi vet när vi ska sitta, stå och knäböja. Vi känner till svaren. Och ändå är vi kanske inte alltid medvetna om det mysterium som utspelar sig framför oss – ett mysterium som inbjuder till vördnad, kapitulation och förvandling.

Diakonens närvaro vid altaret är en stillsam men kraftfull påminnelse om detta mysterium. Genom sin tjänst inbjuder han oss att närma oss mässan, inte som åskådare, utan som deltagare i något heligt och evigt. Hans vördnadsfulla handlingar drar vår uppmärksamhet till den djupare innebörden av det vi gör i varje mässa.

På så sätt blir diakonens liturgiska tjänst en form av katekes, ett sätt att undervisa inte med ord utan med närvaro. Hans ars celebrandi är inte något han tar på sig som ett plagg. Det är något han lever, format av bön, format av nåd och rotat i Kristus, tjänaren.

En tjänare mitt ibland oss

Diakonens roll i mässan är ett fönster in i kyrkans hjärta. Han påminner oss om att eukaristin inte bara handlar om tillbedjan, utan också om handling. Det är inte bara en gåva som ska tas emot, utan ett uppdrag som ska levas. Diakonen, klädd i sin stola och dalmatika, står framför oss som en människa formad till Kristus – Kristus som knäböjer för att tvätta fötterna, som ger mat åt de hungriga, som ger sig själv fullständigt.

Så nästa gång du ser en diakon vid altaret, vet att han inte bara hjälper. Han står på gränsen till mystik och inbjuder oss alla att komma närmare. Hans stillsamma gudstjänst talar sitt tydliga språk och påminner oss om att i liturgin rör himlen vid jorden – och vi, Kristi kropp, dras in i själva hjärtat av detta mysterium.

Diakon Dominic Cerrato

Diakon Dominic Cerrato, Ph.D.  är chef för diakonatet för stiftet Joliet, Illinois, redaktör för tidskriften The Deacon, medlem av den påvliga kvinnokommissionen och diakonatet, författare, retreatmästare och nationell talare.

Till svenska, april 2025, Eva-Lotta Svensson

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs också: Varför kvinnor inte kan vara diakoner

Läs också: Diakonerna är Jesu Kristi sändebud

Läs också: Kvinnor och diakonatet: ett teologiskt inlägg

Läs ochså: Påve Franciskus om kvinnliga diakoner: “Vigningens sakrament är förbehållet männen.”

Läs också: Ordinatio Sacerdotalis - i den av Jesus Kristus grundade Kyrkan är endast män präster

Läs också: Läran om det exklusivt manliga prästämbetet är definitiv, säger prefekten för Troskongregationen

Läs också: "Kvinnor kan inte bli präster": Vigningens sakrament är inte bara en kyrklig tjänst alla kan eftersträva