Även om han talade om ett antal olika teman var det gemensamt för alla en ecklesiologi som i grunden var i strid med Lumen Gentium, andra vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan. Något som för tankarna till det som påven Benedikt XVI kallade ”diskontinuitetens och söndringens hermeneutik”. Kardinalens kommentarer stod i motsättning till en lång tradition av katolsk teologi. Det som särskilt fångade min uppmärksamhet var hans stöd för att låta kvinnor vigas till diakonatet.

I en argumentation för att förändra kyrkans lära hänvisar han till att det finns ”bevis” för att kvinnor ”gjorde tjänst som diakoner och vigdes i olika ceremonier”. Efter att omfattande ha studerat detta område inom teologin blev jag överraskad av kardinalens uttalande. Även om det innehåll delar som var sanna utgjordes det av breda generaliseringar som, i sin slutsats, inte kan stödjas av vare sig historiska eller teologiska bevis.

Under år 2020 var jag en av 10 internationella sakkunniga som utvaldes av påven Franciskus för att tjäna i den påvliga kommissionen om kvinnor och diakonatet. Detta föregicks av den tidigare kommissionen på samma område 2016, även om denna kommissions fokus var historien medan den nya kommissionens fokus skulle vara teologiskt. Eftersom denna tidigare kommission inte nådde koncensus kallade den helige fadern, på begäran av synoden för Pan-Amazonas biskopar, till en andra kommission.

Till skillnad från den första kommissionen fick den andra specifikt uppdraget att lägga fram en rekommendation i frågan. Även om innehållet ifrån båda kommissionerna förblir konfidentiellt så har medlemmarna i den andra kommissionen fått tillstånd av Dicasteriet för trons lära att återge sina personliga teologiska tankar i respons till både kardinal McElroys påståenden och de som delar hans åsikter. Långt ifrån heltäckande representerar detta svar från mig vad jag tror är några av de mer framträdande punkterna.

Fastställa ramarna

Liksom alla bra undersökningar är det väsentligt att placera frågan om kvinnors antagning till diakonatet inom en bredare kontextuell ram. En sådan metod säkerställer att svaret nära korresponderar till själva frågan och därigenom bibehåller en nödvändig koherens. Med tanke på den kristologiska, kyrkliga och sakramentala naturen av att tillåta kvinnor till diakonatet är det fundamentalt att inse, som påven Franciskus, att frågan i grunden är teologisk.

Med detta i åtanke är det inte en fråga om vad en grupp vill eller känner utan en fråga om Guds vilja så som den tar sig uttryck i uppenbarelsen och vars tolkning faller in under läroämbetets kompetens och domän. Att argumentera för något annat är att rycka frågan från sin teologiska ram och i stället låta ett sekulärt jämlikhetstänkande styra, vilket berövar frågan dess katolska identitet och autencitet.

Eftersom frågan i grunden är av en teologisk natur då den gäller kyrkans lära och, som ett resultat, måste den vara grundad på gudomlig uppenbarelse. Som påven Franciskus noterade, detta är det enda kriteriet för att avgöra giltigheten i att tillåta kvinnor till diakonatet. Då han talade inför den 21:a sammankomsten av International Union of Women Superiors om just denna fråga sa han: ”Jag kan inte utfärda ett dekret av sakramental natur utan att först ha en teologisk och historisk grund för detta.”

Franciskus fortsatte med att säga: ”När det kommer till frågan om diakonatet måste vi först se vad som fanns där i uppenbarelsens begynnelse. Om det fanns något, låt det växa och det kommer, men om det inte fanns, om Herren inte ville ha en sakramental tjänst för kvinnor, kan det inte gå framåt.”

För påven Franciskus, reflekterandes över den långa teologiska traditionen, är detta slutligen en fråga om Guds vilja så som den kommer till uttryck i den gudomliga uppenbarelsen. Som Kristi ställföreträdare på jorden är han uppenbarelsens förvaltare, inte dess mästare.

En fråga om doktrin inte disciplin

När doktrin, rätt förstådd, faller in under trons arv och representerar kyrkans officiella lära, inbegriper disciplin dess pastorala och praktiska tillämpning, enligt kyrkans beslut. Även om, som den helige Vincent av Lérin och senare den helige John Henry Newman påpekar, läran kan utvecklas organiskt, representerar den utvecklingen en fördjupning av en redan uppenbarad sanning, vars äkthet bestäms exklusivt av läroämbetet. I detta avseende kan fastslagen doktrin inte ändras. Men, under den Helige Andes ledning, kan den förstås på ett mer djupgående sätt över tid.

Det är precis detta påven Franciskus hänvisar till då han säger: ” Om det fanns något, låt det växa och det kommer…”. I den mån den härrör från den gudomliga uppenbarelsen, tas doktrin emot, medan disciplin är kyrkans sätt att tillämpa denna mottagna lära på specifika aspekter av det kristna livet inom ett visst historiskt sammanhang. Således, till exempel, där mäns exklusivitet för prästvigning är en doktrinär fråga enligt definitionen i Ordinatio Sacerdotalis, är prästerligt celibat en fråga om disciplin.

Till skillnad från återupprättandet av det ständiga diakonatet av andra vatikankonciliet, vilket var en ändring av kyrklig disciplin, är tillträdet för kvinnor till diakonatet en fråga om doktrin. Det är inte en fråga om återupprättandet av något som var utan en fråga om införandet av något nytt.

Som på ett övertygande sätt argumenterats av sådana forskare som fader Aimé George Martimort, fader Manfred Hauke, professor Cathrine Brown Tkacz och syster Sara Butler från Missionary Servants of the Most Blessed Trinity, var diakonissor i den tidiga kyrkan inte detsamma som diakoner. Deras huvudsakliga uppgift var att assistera biskopen vid kvinnors dop för blygsamhetens skull och att förbereda kvinnor inför dopet. På detta sätt växer detta fram i väst av pastorala skäl. När denna doppraxis reviderades behövdes inte längre diakonissor och ordern avtog.

I sin slutrapport från 2002 skriver den internationella teologiska kommissionen om diakonissor: ”Det verkar uppenbart att denna tjänst inte uppfattades som enbart den kvinnliga motsvarigheten till det manliga diakonatet. Det var snarare en kyrklig funktion, utövad av kvinnor.” Vissa forskare antyder att diakonissorna så småningom absorberades in i religiösa ordnar eller blev abbedissor, vilket i vissa avseenden blev en fortsättning på deras gamla tjänst.

Varje argument för att kvinnor ska få tillträde till diakonatet, eftersom det representerar en betydande förändring i doktrinen, måste vara välgrundade och övertygande. Det måste överensstämma med uppenbarelsens källor och integreras i den större teologin om heliga ordnar på ett systematiskt och organiskt sätt. Här, som med all potentiell teologisk utveckling, ligger bevisbördan hos dess förespråkare.

Detta medför att frågan, korrekt inramad, inte är: ”Varför inte kvinnliga diakoner?” utan snarare ”Varför?”. I hanteringen av denna fråga är det inte tillräckligt att åberopa utvalda källor från kyrkans historia under motiveringen ”inkludering” och på ett konstgjort sätt foga dem samman för att sedan kalla detta grunden för en utveckling av doktrinen. Snarare måste argumenten på ett övertygande sätt demonstrera en utveckling rotad i en bredare teologisk tradition.

Historisk icke-ekvivalens

Inte allt som hänt under kyrkans förflutna utgör en del av hennes tradition. Den blotta existensen av något är inte bevis för dess legitimitet. Om detta hade varit fallet hade arianismen, vilken var utbredd i kyrkan under tredje och fjärde århundrandet, varit en del av kyrkans teologiska tradition. Detta hade lett till förnekandet av Kristi gudomlighet.

På samma sätt kräver de historiska referenserna som åberopas av dem som på en teologisk grund förespråkar vigandet av kvinnor någonting mer än dess historiska förekomst. Att antyda något annat är att misslyckas med att skilja mellan en norm och en aberration. I själva verket, bortom vetenskaplig granskning, måste det finnas flera bevis genom hela traditionen och kyrkans historia, vilket framgår när det kommer till det manliga diakonatet. Även termen "diakonissa" användes på olika sätt från kyrka till kyrka och från ålder till ålder, vilket ledde till betydande tvetydighet, en tvetydighet som inte finns i frågan om det manliga diakonatet.

Som fader Martimort framhåller i sin historiska studie: ”De tidiga kristna hade inte en enda fastslagen uppfattning om vad en diakonissa skulle vara.” På liknande sätt, efter en analys av den historiska utvecklingen av diakonissan, har Canon Law Society kommit fram till slutsatsen att ” Termen "diakonissor" är verkligen inte ett entydigt begrepp ... det finns inte någon tydlig utvecklingslinje för diakonissämbetet från ett århundrade till nästa eller från en plats till en annan.” Att argumentera för att diakonissor var den kvinnliga motsvarigheten till det manliga diakonatet är att på konstgjord väg sammanblanda de två.

Vigningsriter

Förespråkare för att ge kvinnor tillträde till diakonatet hävdar att den doktrinära grunden finns i de gamla vigningsriterna (ordinatio) för diakonissor. En undersökning av patristisk litteratur i både öst och väst ger exempel på dessa.

Även om dessa riter hade vissa likheter med det manliga diakonatet, var de inte identiska. Den tyske teologen fader Manfred Hauke skriver: "…vi kan inte likställa konsekreringen (ordinatio) av en diakonissa med diakonvigning (ordo diaconorum). Det kan inte likställas med vigningens sakrament (som för biskopar, präster och diakoner)." Faktum är att ett likställande av konsekrering med vigning[1] utan att ta hänsyn till att termen och efterföljande ämbeten användes på olika sätt bakar in slutsatsen i premissen genom att anta att likheter betyder likhet.

Även om det inte finns någon konsensus i det teologiska samfundet angående den sakramentala vigningen av kvinnor till diakonatet, är det möjligt att förtydliga termen ”vigning” (ordinatio) så att den kan tillämpas på både diakoner och diakonissor, om än i olika avseenden. När termen används i den uråldriga betydelsen av inlemmas i en orden, som änkornas orden och jungfruorden, kan den tillämpas på diakonissor, på detta begränsade sätt. Idag är religiösa kvinnor inskrivna i många ordnar. Detta är inte samma sak som den sakramentala vigningen eller motsvarigheten till manlig vigning, utan i stället en religiös konsekrering. I denna mening är det sakramentalt utan att vara ett egentligt sakrament.

Men enligt katolska kyrkans katekes är ”ordet ordinatio reserverat för den sakramentala handling som innebär anslutning till biskoparnas, presbyternas och diakonernas sammanslutning.” (1538). Detta medför att, även om det går att säga att diakonissor ”vigdes” (ordinatio) i ordets äldre betydelse, det är en anakronism att framhålla att denna form av vigning är detsamma som diakonernas.

Av detta, påpekar Fader Martimort, ”måste teologer strängt akta sig för att försöka bevisa hypoteser som endast är grundade på en del av den tillgängliga dokumentationen, en del tagen ur sitt sammanhang… Det finns en betydande risk för att både fakta och text förvrängs…”

Avgörande skillnader

Som vi redan kan se så är det ingen fråga om huruvida diakonissorna har en plats i den tidiga kyrkans historia. Den fråga som kvarstår är huruvida dessa likställdes med de manliga diakonerna.

Min analys av de historiska källorna visar att detta inte var fallet i avseende till sju huvudsakliga kategorier. Dessa är:

1) Även om vigningsriterna visar på likheter var de olika.

2) Diakonissor tjänade inte i liturgiska sammanhang så som diakonerna gjorde efter vigning.

3) Diakonissor utövade inte samma sakramentala roll efter vigning som diakonerna gjorde.

4) Diakonissorna tjänstgjorde inte i församlingen på samma sätt som diakonerna.

5) Diakonissornas roll i förhållande till biskopen var inte samma som diakonernas.

6) Diakonissorna hade inte skäl att förvänta sig att kunna antas till prästerskapet, till skillnad från diakonerna.

7) Diakonernas roll i kyrkan utvecklades genom tiden, det gjorde inte diakonissornas.

Därmed, då förespråkare för vigning av kvinnor frågar: ”Vad hindrar återinförandet av vigning?” är svaret att man inte kan återinföra något som aldrig varit.

Slutsats

Ovan har jag presenterat en kortfattad sammanfattning av mina personliga tankar som teolog som ett svar på de påståenden som kardinal McElroy och andra förespråkare av att ge kvinnor tillträde till diakonatet. Det finns mycket mer att säga, såsom det ikoniska argumentet, sakramentens riktiga materia och könens komplementaritet med avseende på de petriniska och marianska dimensionerna av kyrkan. Dessa får vänta till en annan gång. Icke desto mindre är det möjligt att riskera några avslutande iakttagelser om var kyrkan kan ta frågan om kvinnors vigning i framtiden.

Med tanke på att slutsatserna från kommissionen 2016 och 2020, i skrivande stund, fortfarande inte har gjorts offentliga för media ligger ärendet fortsatt där det alltid har legat: i den helige faderns händer, inte hos en synod. Han kan välja att inte tala om frågan, eller att göra det på ett informellt sätt, eller utfärda en officiell lära. Detta vet endast han. Icke desto mindre kan man spekulera utifrån nyligen gjorda uttalanden där hans inställning till frågan kan anas grundat på tre faktorer.

Först, påven Franciskus insisterar på att förändringar måste grundas på gudomlig uppenbarelse. Som redan har påvisats, om detta saknas, kommer han inte besluta om att införa vigning av kvinnor.

För det andra, de allra senaste tilläggen i bok VI av den kanoniska lagen, tillägg som godkänts av den helige fadern som huvudlagstiftare, kriminaliserar nu vigning av kvinnor. Detta avsnitt, utfärdat den 1 juni 2021, handlar om sanktioner, brott och påföljder. Kanon 1379 §3 lyder:

”Både den som försöker ge en helig order till en kvinna och den kvinna som försöker ta emot den ådrar sig ett straff av exkommunicering latae sententiae förbehållen den Heliga Stolen; den ansvarige klerken kan även komma att straffas genom exkludering från det klerikala ståndet.”

Det är värt att notera att detta tillägg godkändes av påven Franciskus under kommissionen 2020. Med kanon 1379 §3 i åtanke verkar det mindre troligt att den helige fadern kommer rösta för ett införande av vigning av kvinnor till diakonatet.

För det tredje, i en nyligen publicerad intervju i tidningen America där frågan om vigning av kvinnor ställer påven Franciskus den retoriska frågan: ” Och varför kan en kvinna inte träda in i vigd tjänst? Det beror på att den Petrinska principen inte har plats för det.” Professor Gary Devery skriver: ” Kyrkans petrinska dimension skulle kortfattat kunna uttryckas som den helige Petrus och hans efterträdares tjänst inriktad på att bygga upp och upprätthålla kyrkans trosliv, att leva det kristna livet i gemenskap och välgörenhet, och kyrkans enhet.” Här förknippar den helige fadern den petrinska dimensionen med den vigda tjänsten, vilket inkluderar diakonatet. Även om dess praktiska betydelse behöver förstärkas, skulle detta innebära att det, just på grund av den petrinska dimensionen, inte är möjligt att släppa in kvinnor i heliga ordnar.

Självklart är allt detta spekulationer, men det skulle kunna innebära att om något kommer att sägas, i motsatts till kardinal McElroy åsikter, inte kommer vara till fördel för vigningen av kvinnor till diakonatet. Det är av dessa skäl, tillsammans med de argument som lyfts fram i denna artikel och andra, som jag i min roll som privat teolog inte tror att det är möjligt att öppna upp vigningen till heliga ordnar för kvinnor.

                                                                                                       diakon Dominic Cerrato

[1] Det ord som används för detta på latin är ”ordinatio” i båda sammanhangen.

Översättning för Katolsk Horisont, februari 2023, Conny Strömberg

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här

Läs ochså: Påve Franciskus om kvinnliga diakoner: “Vigningens sakrament är förbehållet männen.”

Läs också: Ordinatio Sacerdotalis - i den av Jesus Kristus grundade Kyrkan är endast män präster

Läs också: Läran om det exklusivt manliga prästämbetet är definitiv, säger prefekten för Troskongregationen

Läs också: "Kvinnor kan inte bli präster": Vigningens sakrament är inte bara en kyrklig tjänst alla kan eftersträva